Daniel Grahn: Jag vill tro att vi alla är goda

Som förskingrad smålänning i den kungliga ­huvudstaden infinner sig en viss trötthet så här års. Ni som lever utanför tullarna vet vad jag menar. Så fort det kommer lite snö blir det jobbigt, gnälligt och eländigt. Bilar hamnar under plogarnas drivor, bussar slinter, tågen fryser fast och alla köer är längre än vanligt.

Lokalnyheternas reportrar letar efter upphetsade pendlare som kommer för sent till sina möten, skolor och dagishämtningar. Oftast får de tag på en nollåtta som ilsket ger SL en släng av sleven!

Men det finns även en annan bild av snökaoset. Människor som lär känna varandra på perrongerna, som hjälper varandra skotta loss bilar och håller koll på när nästa tunnelbana går. I ett oväder stoppades all trafik österut mot Nacka, där jag bor. Folk ställde bilarna och började gå hem. Klungor vandrade fram på den hala motorvägen, någon delade med sig från ICA-kassen, man skrattade och hade ganska trevligt. Fanns inget alternativ.

Vår lilla gata i förorten har inte skottats på hela vintern. Kommunen har glömt oss. När det är som värst är vi ute flera gånger om dagen för att knuffa loss bilarna. Jalal, min granne från Bagdad skottar mest. Vi försöker haka på, och ibland dyker Birgit upp. Årets hjälte är Göte, som bor på en annan gata, men gärna demonstrerar snöslungan han köpte på rea förra våren. Vi har slutat tjata på kommunen. Vi skottar!

Det finns en liten förhoppning i mig, att människan i grunden är god. När det verkligen behövs så växer vi. Inför stora utmaningar blir vi alla större, vi tar ansvar för varandra och bygger ett gott samhälle.

Så läser jag om en ung judisk pojke i Malmö som trakasseras med Hitlerhälsningar och utsätts för hatiska påhopp. Inte 1939, utan januari 2013. Tankarna går till Förintelsen, inför minnesdagen denna vecka. En av mänsklighetens mörkaste stunder, då familjefäder – som jag – kysste sina barn på pannan, gick till jobbet och blev avskyvärda dödsmaskiner. Hur är det möjligt?

Vi minns liknande brott i forna Jugoslavien och folkmorden i Rwanda. Just nu lemlästas barn i Syrien, kvinnor våldtas i Kongo. Men i varje helvete finns också änglar. Människor räddar livet på varandra, generaler deserterar för att inte skjuta sina egna. Gott och ont! Överallt i världen! I varje människa!

I ett samtal med den nyligen avlidne Anders Carlberg, Fryshuset grundare, diskuteras denna konflikt. För honom ett tungt skäl att bli kristen. Carlbergs ateistiska vänner sätter sitt hopp till människans godhet. Medan den som följer Jesus underordnar sig en auktoritet som aldrig tillåter kompromiss. Tala sant, inte falskt. Gör rätt, sätter andra före ditt eget ego. Inte enkelt, men tydligt och klart!

Jag har stor respekt för den som tror sig klara detta på egen hand. För Anders Carlberg var det omöjligt, för mig också. Vi misslyckas med våra egna ideal. Därför är jag djupt tacksam för Guds förunderliga nåd, och hjälp!