Daniel Grahn: Kärlek bryter ingen lag

Det var aldrig tänkt så. Men plötsligt var min familj involverad i att gömma flyktingar. Vi begrep inte myndigheternas kallhamrade avslag. Hur Maria, en utsatt ensam mamma och hennes lille son, kunde tvingas tillbaka till sitt hemland i Centralasien, till förföljelse och armod. Det var ett grotesk beslut. Tyckte vi.

Maria återvänder i tankarna när Migrationsminister Tobias Billström talade om ”volymer” flyktingar. Tänker även på pingstpastorn i det lilla sovande samhället, hur han byggde nätverk av förebedjare och flyktinggömmare. Hur han körde mat till källare och sommarstugor, och på ålderns höst njöt av livet. Ibland hörde han av sig och berättade om kraften i mötet med Maria och hennes gelikar. Hur barnen lärde honom nya lekar, hur han snappade upp arabiska ord, och hur Gud lärde honom – pastorn – att älska sin nästa, muslimerna. Chockartat, erkände han med ett bullrande skratt.

Det har gått tio år sedan Maria och hennes lille son gömdes, minst. Många firade den dag de till slut fick uppehållstillstånd. Pingstpastorn har gått bort. Eller ”hem”, som vi hellre säger. Men hans minne predikar ännu om att Gud älskar alla, att det främmande inte är farligt, att det okända bäst bemöts med generositet.

Har man lärt känna Maria, eller någon av hennes olyckssyskon, är det svårt att acceptera det Billströmska begreppet "volym". Det skapar distans och avhumaniserar, precis som siffror i stället för namn, statistik i stället för liv. Lägg där till veckans uttalande: "Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda."

För Billström är den svenska damen trevlig, blond och blåögd. Kontrasten är flyktingens landsmän. Volymerna. Med all respekt för Billströms sakkunskap, så slår det mig att de som hjälpte Maria hade klassiska Svenssonnamn, allihop. En del gråa huvuden hade säkert en gång varit lika blonda som Billström kalufs.

Billström har nu bett om ursäkt. Det är bra. Och vi ska förlåta! Men det handlar inte om ett isolerat snedsteg, snarare en "powerwalk i klaveret" för att citera medierådgivaren Paul Ronge på twitter. Fredrik Reinfeldts sågning bekräftar analysen.

Vintern 2010 samlades 60 000 namnunderskrifter till stöd för kristna flyktingar som avvisades till Irak, där kyrkor brändes och kristna dödades. Billström tog emot dessa namn med upphöjt lugn, hänvisade till lagen, men kunde inte uttrycka en egen tanke kring situationen. Ännu mindre medkänsla.

Kanske är detta viktiga egenskaper hos en minister med ett omöjligt fögderi, att kunna stänga av känslor och följa lagen. Billström har naturligtvis rätt: ALLA kan inte komma till Sverige. Begränsningar behövs, regler måste följas, vår migrationspolitik måste förbättras.

ALLA bör dock ha rätt till medkänsla. Empati kostar inget, kärlek bryter ingen lag. Och här finns förbättringspotential hos Billström, hos hans vänner på Migrationsverket, och hos oss alla.