Daniel Grahn: Klockornas enhet är bara början

På många håll i landet ringer kyrkklockorna till varning och protest när rasistiska partier håller möten. Det måste vara lite av ödets ironi – eller rent av gudomlig underfundighet – att de urgamla klockorna kommer till heders i svensk samtidspolitik. Klockorna som samlat folk i tider av krig och farsot, som klämtat till Guds och människors ära, som blivit vapen och mynt och klockor igen. I dag är de symboler för respekt och tolerans.

Klockornas enhet har gjort präster och pastorer till djärva opinionsbildare, troende människor dras till varandra i samstämmighet och arbetslust, allmänheten känner beundran och tacksamhet. Det sönderslitna epitetet Smålands Jerusalem har fått en ny innebörd, som den modiga staden.

På onsdagen var det åter dags i Jönköping när Svenskarnas parti samlades på Hovrättstorget. Kyrkklockorna klämtade och de fromma samlades till bönemöte i Kristina kyrka. Vi minns alla 1 maj när Jönköping var en belägrad stad, med kravallpoliser, dundrande helikoptrar över aggressiva demonstranter och motdemonstranter. Nu var det lugnare, dock med en allvarlig ton.

Det är naturligtvis för tidigt att säga, men klockornas enhet kan vara början på en ny epok i svensk kristenhet. En epok av som bygger på lokalt sam­arbete och generositet mellan kyrkor och samfund, av beslutsamhet att skapa förändring och bygga ett gott samhälle.

I tisdags öppnade pingstkyrkan dörrarna för romer som behöver frukost, dusch och tvätt. Men det är Jönköpings kristna samarbetsråd, JKS, som är ansvarig. Volontärer kommer från öst och väst, och i SVT:s Smålandsnytt kunde vi se präster och pastorer springa om varandra i ivern att få hjälpa.

Klockorna i Jönköping – och nu ut över hela landet – må ringa till eftertanke och protest mot rasism och främlingsfientlighet. Ändå är den mest bestående effekten att klockornas dån fått den sovande kristenheten att vakna. De fattiga har alltid funnits ibland oss, och kyrkorna har förvisso hjälpt till. Men nu, efter första maj, är det 200 frivilliga från alla kyrkor i Jönköping som anmäler sig till tjänstgöring för tiggare och andra utsatta. Och många fler är på väg.

Jag skulle vilja se den kommunpolitiker som sitter med sin miniräknare, funderar på vad 200 arbetare skulle kosta, med frukostservering, tvättmöjligheter och duschar, och sedan tackar nej till hjälpen. Och då har vi ännu inte satt något pris på vänliga leenden, kramar och kärleksfulla ord.

Det är så det gudomliga undret sker. När ihopkurade romer reser sig från pappersmuggar och kartonglappar. När de får kärlek och kaffe. När ett kollektivt problem blir individer av kött och blod. När tiggaren utanför Coop plötsligt heter Silva, när vi lär känna hennes drömmar och förutsättningar, våndan över hennes barns framtid.

När jag plötsligt inser att jag kunde varit hon. Då förändras allt. Och det är inte Silva som förändras mest. Det är jag.