Daniel Grahn: Konsten att inte dö

Överallt, just nu, talas det om döden. Tidningsdöden! Det gör ont i de stolta tidningshusen. Långt värre drabbas den journalistiska själen.

Orsaken är vikande upplagor och minskad annonsförsäljning. Konkurrensen är stenhård från tv, reklamradio och direktreklam. Men framför allt handlar det om internet, om förändrade medievanor och om medieföretagens självdestruktiva beteende. Vi ger iväg vårt redaktionella material mer eller mindre gratis, hittar inga nya modeller för att ta betalt, och tvingas sedan spara resurser för att ge iväg ännu mer gratis.

På kort sikt är mediekonsumenterna vinnarna. De får mycket mer innehåll till bättre pris, och för den som orkar hoppa runt på rabatter är det julafton året om. I långa loppet riskerar vi att förlora en viktig del av det svenska samhällsbygget.

Man får inte underskatta den nya teknikens fantastiska uttrycksformer. Bloggarnas dynamiska medborgarjournalistik, twitterformatet som alltid finns där det händer, och nätverkssajterna Facebook/Linked in som effektivt och underhållande håller ordning på våra relationer.

Ingen av dessa kanaler gör anspråk på den journalistiska formeln av yrkesidentitet, tid och kall. Yrkesidentitet att betrakta samhället med kritisk distans och opartiskhet, tiden att göra ett journalistiskt arbete och kvalitativa bedömningar i en öppen redaktionsmiljö, samt insikten om att uppdraget är större än att tycka lite hit och dit om kläder, fotboll eller smink. Ett slags allvar som vi förstår bäst som ett kall.

I söndagens Agenda i SVT varnade publicistiska ledare som Göran Greider och Mats Svegfors för ett demokratiskt haveri om vi förlorar journalistiken i vårt samhälle. Det handlar nödvändigtvis inte om konflikten mellan papper och digitalt, snarare om journalistikens vara eller inte. Om vi inte har råd med god journalistik, kan vi då ha råd med en demokrati? Knappast som vi känner den i dag!

Tidningen Dagen är inte förskonad. Vi gick igenom vårt första sparpaket förra året. Det var smärtsamt. Vi sparade pengar, men tvingades också fundera på tidningens innehåll och utformning, prioriteringar och arbetssätt. Under detta år har tidningen, enligt våra läsare, mycket blivit bättre. En mer spännande presentation, en varmare ton, vassare journalistik och ett tydligare driv som märks inte minst i Adventsuppropet.

Första gången jag träffade Mats Svegfors, för snart femton år sedan, sa han: Utan Dagen skulle Sverige vara ett sämre land att leva i! Jag trodde först att han bara var vänlig, men insåg snart att det var på fullaste allvar. Och det är mer sant än någonsin. Sverige behöver journalistik, som ur olika vinklar granskar och bygger vårt samhälle. Dagen har en unik vision, en tydlig röst av många. Viktig för kristenheten, och för Sverige. Det finns ingen anledning att dö, tvärtom. Det handlar om att leva och utvecklas! Dagen bygger på en vision att påverka och vara till nytta, och till skillnad mot många andra så bär vi ett hopp och framtidstro.