Krönikor
Daniel Grahn: Kraften i kyrkans gemensamma sak
Jag känner mig skamfylld kring att vi kristna så sällan agerar tillsammans, för samhällets bästa.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Solglasögon och svart luv-jacka var ingen idealisk gudstjänstklädsel i Jönköping den första maj. Min enkla, renhåriga, frisyr gjorde inte saken bättre. Kravallpoliserna som stoppade oss, mig och tonårssönerna, tyckte inte vi såg tillräckligt fromma ut. Och när vi dessutom var osäkra om tiden, blev det spänt. "Är ni säkra på att ni verkligen ska till gudstjänsten?" frågade en storväxt polis.
Till slut kom vi igenom spärren och skyndade mot Sofiakyrkan, förbi nazistgäng och deras antagonister. Hatet var påtagligt, och den avlägsna församlingssången tonade närmast som regisserad filmmusik. ”Vi komma från öst och väst, för att sitta till bords med Jesus en gång …”
Framför kyrkan vilade en ödesmättad tyngd, men också en högttidlig kärlek och glädje. Lutheraner och pingstvänner klämde i med tårar i ögonen, kvällstidningsfotografer jagade dramatiska bilder och etermedierna samlade ljud från psalmsång, klockringning och mullrande helikoptrar. Sveriges radios reporter frågade om känslan, och jag hörde mig själv tala om Jönköping som en belägrad stad. Så obehagligt. Och så enastående vackert. Tack vare de troende.
Plötsligt kände jag samma avgrundsdjupa frustration som Martin Luther King måste känt under 1960-talets förtryck i USA. Samma frihetslängtan som Lech Walesa och gestaltade i de polska varven och katedralerna under 1980-talet. Samma hopp som en hel nation delad i Ylva Eggehorns psalm efter Tsunamikatastrofen: Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken!
I vår tids sekularisering riskerar Guds folk att förlora insikten om evangeliets kraft. Gudstjänsten blir en trevlig stund av gemenskap, församlingen en förening med årsmöte och fika. Det är inte fel, tvärt om, men Jesusrörelsen är så mycket större. Under mullrande helikoptervingar – med 450 kravallklädda poliser och maskerade demonstranter – är inte ”Tryggare kan ingen vara” en gullig barnsång längre. Då är evangeliet på riktigt. En universell kraft, av tro, hopp och kärlek!
Aldrig förr har ett kyrkligt initiativ hyllats på detta sätt i Jönköping, där bygdens frikyrkohistoria tidigare ansetts lite skämmig. I radion brast det för kommunalrådet när han beskrev gudstjänsten, Jönköpings-posten menar att Smålands Jerusalem numera står för ”den modiga staden”. Tack vare kyrkorna.
Själv är jag glad och tacksam, men också skamfylld över att vi som troende missar potentialen i det gemensamma. Att vi så sällan agerar tillsammans, för samhällets bästa. Att vi så gärna delar upp oss, ser varandras olikheter som ett hinder, driver våra egna verksamheter, och håller oss i våra olika byggnader. Trots att Jesu sista önskan handlade om att vi skulle "bli ett". Han förutsåg kraften i det gemensamma. "Då", säger Jesus i Johannes 17:21, "ska världen tro att du (Gud, fader) har sänt mig!"
