Krönikor
Daniel Grahn: Kyrkan bör axla Horners mantel
De synliggör de osynliga, ger värdighet, röst och ansikte till dem som annars inget har.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Vi sörjer den svenske journalisten Nils Horner. Många av oss kan återkalla hans karaktäristiska röst i huvudet. Alltid påläst, alltid nära händelsernas centrum, ibland overkligt, verkligt nära. Nils Horner gav oss världen, i tidiga bilköer, på fabriksgolv och i motionsspår. Analysen var balanserad, informationen pålitlig. Nils blev 51 år, och våra böner går till hans anhöriga, till nära och kära.
Det är smärtsamt att mista en kollega i tjänst. Som journalist påminns man om yrkesrollens utsatthet och uppdragets ständiga faror.
För några år sedan förlorade vi Martin Adler i Somalia, en av de utlandsfotografer som stod tidningen Dagen nära. Adler tog sig till platser ingen annan vågade, skakade oss med bilder av en verklighet vi inte trodde fanns. Farliga uppdrag, på gränsen till vansinne, kunde vi ibland tycka. Men Adler, Horner och deras kolleger gjorde, och gör, en ovärderlig insats för mänskligheten. De synliggör de osynliga, ger värdighet, röst och ansikte till dem som annars inget har. Sorgen över dessa journalister är även en sorg över en trasig värld.
På flera sätt blir världen bättre. Filantropen Bill Gates berättade i SVT:s "Skavlan" hur extrem fattigdom och vissa svåra sjukdomar är på väg att utrotas. Det är fantastiskt, stort och glädjande. Men när det kommer till mänskliga rättigheter, och demokratiska grundpelare som pressfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet går vi åt motsatt håll. Världen är farligare än någonsin. Oliktänkare förföljs och torteras, människoliv devalveras till kostnaden av en kula.
EU-kandidaten Lars Adaktusson – dessutom tidigare kollega till Nils Horner – visade nyligen hur miljoner kristna förföljs och dödas (Dagens Nyheter, 19/1). Det sker i pöbelliknande upplopp, men lika ofta i systematiska utrensningar, med myndigheters direkta medverkan eller tysta godkännande.
USA:s president Obama har fört upp dessa frågor som ett fokusområde i alla utrikespolitiska relationer. Religionsfriheten, tillsammans med pressfrihet och yttrandefrihet, är hotad. En tydlig signal var Obamas besök i en synagoga i Stockholm förra året. En hälsning till en av världens mest utsatta religiösa grupper. En knäpp på näsan för vår stolta demokrati, som än i dag rymmer antisemitiska strömningar.
Horner och Adler fattas oss, särskilt eftersom de är svenskar. Välbekanta namn och röster, våra ögon och öron. Nu är vi lemlästade. Men vem sörjer den namnlöse som knäpper sina händer till en darrande bön, viskar namnen på sina kära, och drar sitt sista andetag?
Obama prioriterar frihetsfrågorna. Adaktusson vill se handlingskraft från EU. Svensk kristenhet borde samla sig i dessa frågor, sammanställa fakta och dokumentation, börja jobba för världens frihet. Lobba mot politiker, skriva debattartiklar, samla in namn!
Adler och Horner gav röst och ansikte åt världens utsatta och förtryckta. Vem – om inte en samlad kristenhet – bär ansvaret att fortsätta deras arbete?
