Daniel Grahn: Lady av järn förtjänar frid

På senare tid har jag fått allt större respekt för döden. Vad som fyller mig med djup bävan och högtidlighet – helighet – är själva övergången. Dödsögonblicket, den tunna hinnan mellan nuet och evigheten. Vägen vi alla kommer att vandra, utan undantag.

Som troende räknar jag med en fortsättning. Jag hoppas på en himmel, om ändå inte lika konkret som söndagsskolans gyllene stad med gröna ängar och oceaner av tid att spela tennis. I sanningens namn vet jag inte hur evigheten ter sig, men det ger tröst att den finns där på andra sidan. Jag är liksom innesluten i hoppet att få återse nära och kära som gått före.

Denna vecka kom så turen till Englands järnlady, Margaret Thatcher. Tillsammans med Reagan, Gorbatjov och Palme var hon en del av min tonårstid. Nu är hon, och de andra, borta. Vi konstaterar att de fortfarande väcker känslor, också som döda.

Ett starkt minne av Thatcher är en klassisk tv-intervju från 1995, med dåtidens svenska stjärnreporter, Stina Dabrowski. Hur märkligt det än låter så fick Stina alla sina intervjuoffer att hoppa jämfota i avslutningen av varje program. En sorts gimmick, som var lite kul på den tiden. Alla hoppade, Mandela och Castro, alla! Thatcher vägrade! "Jag gör inte små skutt, jag tar endast stora kliv!" slog hon fast. Och stod fast. Stina fick hoppa själv.

Strax innan hade Margaret Thatcher utmanat Sverige som nation genom att problematisera vår neutralitet i andra världskriget. Hon ifrågasatte vår svenska besserwisserattityd mot länder som hade bekämpat ”tyranner” som Hitler, Stalin och Mussolini. Hon utmanade vårt nationella samvete. Dabrowski blev tämligen tyst, och jag minns hur jag förundrades över världspolitikens komplexitet.

Nu när Thatcher är död är jag smått chockad över den flodvåg av avsky som fläckar hennes minne. Visst, hon var kall och hård mot strejkande utblottade gruvarbetare, stentuff i krig och konflikter, obeveklig när det gällde politiska ställningstaganden. Men att ta all heder och ära av en död människa tycker jag är närmast barbariskt. Och längst går engelsmännen själva, som firar med slagord och tillmälen omöjliga att citera i denna tidning.

Som journalist har jag normalt förståelse för hårda tag, framför allt när det kommer till offentliga personer, politiker och makthavare. De har att vänta sig en kritisk granskning, ibland kan det upplevas orättvist, men det är demokratins spelregler.

Också döda offentliga personer bör kommenteras sanningsenligt. I Thatchers fall så var hon kontroversiell. Det är värt att sägas. Men räcker inte det? Hur osmakligt är det inte att förakta döda människor? Att gå ut på stan, skandera och festa? Ta heder och ära av ett lik? Varför inte respektera livets gräns som ett definitivt slut på mänskliga tillkortakommanden?

Livet kan vara tufft, vi är alla i någon mån misslyckade. Och lyckade. Oavsett vad – låt det vara en mänsklig rättighet att få dö i frid. Också en lady av järn förtjänar en värdig död, och ett fridfullt minne!