Daniel Grahn: Låt dig drabbas av andras öden

Det finns ett märkligt samband mellan Guds närvaro, troendes engagemang och utsatta människor. En sorts naturlag, lika pålitlig som att vatten kokar vid hundra grader.

De första kristna i romarrikets katakomber gav kvinnor och slavar respekt och värde. Kyrkan växte så det knakade. Pietisternas industriskolor för fattiga barn blomstrade, och Herrnhutismen räddade bömiska flyktingar. Frälsningsarmen höll grytan kokande för trashankarna i Londons slum, medan baptisterna gav de svarta upprättelse i USA. Dagens frikyrkor frälste drängar och pigor från alkoholismens träldom. Människor fick mening och mål.

En villfarelse är att väckelse kan organiseras, ungefär som på apoteket där vi artigt väntar på vår tur. Historien visar på det motsatta. Väckelsen tar ingen kölapp, den kommer med oreda och kaos. Friktionen frigör energi i form av frustration och förtvivlan, men också som euforisk glädje och gemenskap. Väckelse är för de modiga, vidsynta och för dem som älskar.

Lärjungarna schasade undan barnen och mammorna. Nej, sa Jesus, låt dem komma till mig. Lopporna bet Lewi Pethrus i nackskinnet, och vän av ordning tyckte att den tidiga pingstväckelsen borde stävjas. Pethrus själv bara njöt och serverade ännu mer soppa. 70-talets Jesusrörelse fick hårknutar att lossna, och hattarna att hamna på sne', men oj vilken väckelse.

En annan villfarelse, som jag själv burit, är att välfärden misslyckas om inte varje social insats skattefinansieras. Numera är jag övertygad om att samhället blir varmare när vi också agerar konkret och praktiskt.

Ingen kan ha undgått att vi har en integrationskris som pockar på vår uppmärksamhet. I varje svensk kommun finns invandrare, ensamkommande flyktingbarn, papperslösa, tiggare och traumatiserade krigsoffer. Att inte agera för dessa, är att säga nej till vårt uppdrag, och till Guds välsignelser.

Dessutom finns en tredje villfarelse, större än de två första. Socialt engagemang handlar inte bara om vad du ska göra för andra. Det handlar om vad Gud gör i dig. Om du låter dig drabbas av andra människors liv och öden blir du en ny människa. Du riskerar att förlora lite av din bekvämlighet, men du vinner ett äventyr.

I alla kommuner finns isolerade nysvenskar som längtar efter någon att tala svenska med, som vill jobba och betala skatt. Som vill bli din kompis. Häri ligger vår tids sociala kallelse. Det finns ingen större rikedom än att få nya vänner, ingen större välsignelse än att leva för andra.

I morgon firar vi vår nationaldag. Låt oss göra det med insikten om hela vårt lands skönhet. Från knätofsar och hambo till kebabrullar och minareter. Också våra barn och barnbarn kommer i framtiden att trona på minnen från fornstora dagar. Möjligen något annorlunda, men de kommer sjunga lika stolta som vi.