Krönikor

Daniel Grahn: Ledare på knä utmanar

En sorts historisk dialog uppstår mellan presidenterna Obama och Lincoln.

Publisert Sist oppdatert
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

Just nu rullar två starka berättelser på landets biografer. Dels musikalen Les Misérables, efter Victor Hugos 1800-talsroman "Samhällets olycksbarn". Dels Steven Spielbergs film om Abraham Lincoln, USA:s sextonde president. Utan att vara expert på film vill jag ändå ge några kommentarer.

Les Misérables förenar det bästa i två genrer. Starka sångtexter och filmens täta berättande, uttrycksfulla närbilder och obegränsade scenbyten. Efter visningen applåderade publiken en lång stund. Det har jag aldrig varit med om tidigare i en biosalong.

Les Misérables är ett evangelium, en gudstjänst. Prästen som efterskänker tjuven stöldgodset, mamman som offrar livet för sitt barn, hjälten som väljer sanningen före lögnen. Kärleken som vinner, också över det fariseiska självgoda rättsväsendet. Tips: Ta med hela församlingen, eller bönegruppen, och gå på bio!

Lincoln-filmen är nominerad till tolv Oscars, och filmen jämförs redan med Spielbergs stora mästerverk, Schindlers list.

Abraham Lincoln har länge setts som en av världens stora ledare, det var han som avskaffade slaveriet. Filmen visar kampen, och kraften i övertygelsen, men också våndan och priset att betala. Han mördas bara några dagar efter inbördeskrigets slut.

Ur ett ledarskapsperspektiv ger filmerna goda studiemöjligheter. Lincoln var en halvchans som valdes av en minoritet i sitt eget parti, han ansågs vara en dålig landsbygdsadvokat utan erfarenhet att leda. Snacka om missbedömning!

Les Misérables visar en pamflett av dåliga och goda karaktärsdrag, som vävs till moraliska dilemman. I en av de laddade scenerna drivs hjälten Jean Valjean ner på knä i en uppgörelse med Gud själv. Ska han dölja sin identitet och spara sitt eget skinn, eller avslöja sig och rädda en brottsling? Samvetet plågar honom, och driver honom i bön: Gud, vem är jag?

Det är något speciellt med ledare på knä. När Abraham Lincolns son dör, 1862, beskriver hustrun hur maken söker Gud allt mer. Flera av hans tal utmanar nationen, han varnar för synd och självgodhet. I Billy Graham Center, utanför Chicago, återges ett känt Lincoln-citat: ”Många gånger har jag tvingats ner på knä i en överväldigande insikt om att jag inte har någon annanstans att gå. Min egen visdom, och allt annat, är otillräckligt.”

150 år senare talade den fyrtiofjärde amerikanske presidenten – den förste svarte – på den årliga bönefrukosten med kristna ledare. En sorts historisk dialog uppstår mellan presidenterna Obama och Lincoln: Om bön. Om att ödmjuka sig, och söka Gud. Barack Obama:

”Jag faller på knä med stor regelbundenhet, frågar Gud om vägledningen, inte bara för min personliga del, utan även för denna nation och för de värderingar som håller oss tillsammans och gör oss starka. Jag vet att han kommer vägleda oss. Det har han alltid gjort. Och kommer alltid att göra.”

Något speciellt är det, med ledare på knä.