Daniel Grahn: Ny strategi på två håll

I Almedalsveckans efterdyningar så släpar sig en fråga kvar. Vart tog Humanisterna vägen?

I flera år har vi kapprustat. Vi, en växande skara kristna aktörer. Dom, en allt tydligare ateism med kända personligheter och en internationell uppbackning från aggressiva debattörer som Hitchens och Dawkins.

Vi har uppsökt varandras seminarier, debatterat, agiterat och varit i luven på varandra. Efteråt har vi ofta skilts med vänliga och uppskattande ord. Det går att skilja på sak och person, har vi fått lära oss.

Men i år gick Humanisterna på sparlåga. Det enda citat av värde som nådde mina öron var DN-profilen och ateisten Lena Andersson som gjorde en analys i en av otaliga tv-sändningar. Hennes spaning var att Gud har gjort comeback i samhället, och Almedalen. Och det oroade henne! Hennes antagonist, Stefan Gustavsson, Svenska Evangeliska Alliansen, kunde konstatera att kyrkorna vann matchen. Humanister var inte ens på plan.

Nu är det nog så att Humanisterna, med sitt drag­lok Christer Sturmark, hämtar energi för nästa år. Valåret 2014, då Almedalen fullständigt kommer att svämma över sina breddar. Men det finns en del andra utmaningar för Humanisterna:

Det är svårt att bygga en verksamhet som bara är emot. Humanisterna är emot religion, framför allt den offentliga delen. Men vad är man egentligen för? Sekulära ceremonier, javisst, men det är för smalt för att fånga massorna. Riksdagsledamoten Barbro Westerholm kunde i vårt seminarium meddela att hon lämnat rörelsen på grund av dess inskränkthet.

Det är inte svårt att imponeras av kändisar som PC Jersild, Lena Andersson, Bengt Westerberg, Björn Ulvaeus och Sturmark själv. Men när det väl gäller, har de alla fullt upp med egna musikaler och bokprojekt. Kändisskap är en bräcklig grund för en folkrörelse.

Humanisterna har också svårt med den svenska kristenheten. Den är tämligen ofarlig för att vara religiös. Svenska kyrkoledare är oftast vidsynta, intelligenta och socialt medvetna. Varje uppriktigt ärlig humanist finner många positiva drag hos de kristna. Och även om det finns mer aggressiva agitatorer vid sidan om Sturmark så är det han som sätter tonen. Ett exempel är att man nu använder begreppet sekulära humanister, i respekt för humanister i andra sammanhang.

Har Sturmark och hans sekulära humanister gett upp? Absolut inte. Men de måste omgruppera, och omdefiniera sin strategi. Inte nog med att Gud är tillbaka, svenska folket verkar vara allt mer intresserade av honom. Tvärt emot vad Humanisterna tänkt sig.

Vi, kristenfolket, måste också tänka framåt. Inte att Humanisterna är våra fiender. Snarare vänner, som också omfattas av gudomlig kärlek och omtanke. Medvandrare, beroende av samma försoning, nåd och barmhärighet som vi alla. Älskade, av samme Jesus, som gav sitt liv för oss. Inte vi och dom. Bara Vi! Exakt så provocerande och fantastisk är kristen tro.