Daniel Grahn: Obama knäppte oss på näsan

President Barack Obama valde två egna hållplatser under sin resa genom Sverige. Dessa platser utsågs med stor omsorg, och speciella syften. Först ville han studera modern miljöteknik någonstans, och det blev på Kungliga tekniska högskolan. Där­efter önskade han besöka Stockholms synagoga.

Miljötekniken var begripligt, men många kommentatorer undrade över synagogan. Förvisso en vacker byggnad, som synagogans företrädare stolta förde fram. Lika sant är det en av Stockholms säkraste platser, med blytung bevakning på grund av tidigare hot och attentatsrisker.

Men det var varken arkitekturen eller övervakningskamerorna som lockade presidenten dit. I stället ville han sända två tydliga signaler.

Dels ville han hedra Raul Wallenberg, USA:s andre hedersmedborgare (efter Winston Churchill), vars glans bara växer och vars främsta karaktärsdrag – civilkurage – beundras av en hel värld.

Dels ville han knäppa Sverige på näsan, och signalera sin solidaritet med de judar som 2013 blir förföljda och trakasserade. Ett besök i synagogan var ett sätt att visa USA:s kunskap, sympatier och starka intressen för det judiska folkets ve och väl.

Få medier har gjort denna koppling, och det är inte så konstigt. Vi lever i en kollektiv förnekelse, som tysta åskådare till molande antisemitism.

Judiska intressen, skolor och synagogor måste köpa bevakning för mångmiljonbelopp. Judiska barn förlöjligas och hånas.

Insikten blir närmast smärtsam när man besöker Forum för levande historia, och den pågående utställning som handlar om just åskådarna. Den tysta mobben. De som ser, men väljer att inte agera.

I förföljelse och mobbningssituationer finns det alltid förövare och offer. Men också passiva åskådare. Deras närvaro blir ett kollektivt medgivande till kränkningen, även om varje enskild individ aldrig skulle mobba. Modern sociologisk forskning visar att ju större mobben är, desto mer mod krävs för en enskild att gripa in. Offret upplever nästan alltid åskådarnas likgiltighet värre än slagen och glåporden från förövaren.

Detta är förfärliga mekanismer, och den som någon gång varit en del av en tyst mobb vet hur förnedrande feg man känner sig. Martin Niemöller, tysk antinazist och Dietrich Bonhoeffers prästkollega uttrycker det så här:

Först kom de och förde bort kommunisterna, men jag sa inget i protest – jag var ju inte kommunist. Sedan förde de bort de fackanslutna, men jag sa inget – jag var ju inte fackansluten. Sedan förde de bort judarna, men jag sa inget – jag var ju inte jude. Sedan förde de bort mig – och då fanns ingen kvar som kunde protestera för min skull.

President Obamas besök i Synagogan var en knäpp på den svenska stolthetsnäsan: Skäms på er, som inte försvarar era minoriteter bättre!

Det var också en blinkning till de judiska svenskarna: Var inte rädda, ni har vänner som ser, och bryr sig!

Och en hälsning till oss alla: NI har en nationell hjälte, som visat hela världen på osvikligt mod och medmänsklighet. Lär av honom!