Daniel Grahn: Skäms inte till tystnad

I nästa val tyder allt på att Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti, med tio, kanske femton procents väljarstöd. Märkligt, eftersom jag ännu inte sett en enda stolt Sverigedemokrat, förutom på tv.

Bland vännerna finns alla möjliga bekännelser, från skilsmässa och konkurs till sjukdom och missbruk. Men att komma ut som åsiktsfrände till Jimmie Åkesson tycks sitta långt inne. Och ändå måste de finnas där, vänner och bekanta som delar SD:s värderingar. Slutsatsen blir att det är skämmigt att vara Sverigedemokrat. Inget man talar om.

Utan att bunta ihop SD med troende kristna, funderar jag över om en liknande skämmighet finns hos oss, något som tvingar tron till en mer privat, hemlig, sfär. En del av livet man undviker i anställningsintervjuer och lunchsamtal.

Diskussionen infinner sig i kölvattnet av Elisabeth Svantessons ministerutnämning. Som förtroendevald riksdagsledamot var hon stolt troende, ledde till och med den kristna riksdagsgruppen. Men som minister blev hennes kopplingar till trosrörelsen och Ja till Livet närmast ett hot mot demokratin. Drevet gick, utan rim och reson.

Tack och lov har de flesta opinionsbildare sansat sig. Men kvar finns en besk eftersmak av ett samhälle som hävdar tolerans och pluralism, till den stund man avviker från en kollektiv sekulär norm och i stället tror på Gud. Nåde den som dessutom låter Gudstron färga liv, beteenden och värderingar. Då bör livet helst levas i katakomberna, långt från Rosenbad.

I tisdagens Dagen gav Jackie Kothbauer, med titeln digital antropolog, rådet till kristna att ligga lågt med sin tro. Åtminstone om man söker jobb med förtroende och inflytande.

Inte helt enkelt eftersom nätets oändliga minne gör oss väl kartlagda, endast en googlesökning bort. Ett förfluget påstående, en onyanserad åsikt, en gammal konflikt, allt finns dokumenterat. Många försöker sopa igen sina digitala spår. Oftast förgäves, materialet ligger spritt på otaliga servrar.

När det gäller Sverigedemokraterna sker en förändring. Oavsett vad man tycker om partiets politik minskar skämmigheten med ökande opinionssiffror. Jag är mer bekymrad över svenskens förhållande till kristen tro och den bild man får av en ofta okunnig medieelit och ibland föraktfullt kulturetablissemang.

Svaret på det ”religionshat” som Marcus Birro beskrev i Expressen (2/10) är inte undfallande tystnad. Katakombernas tid är förbi. En demokrati värd namnet har plats för Sverigedemokrater och regnbågsmänniskor, romer och muslimer. Alla!

Som troende kristen finns ingen att skämmas för. Tvärt om, vi är en viktig och självklar del av samhällsbygget. Trångsynthet och intolerans möter vi med kärlek och generositet. Okunnighet och arrogans med tålamod och ödmjukhet. Vad som aldrig får ske, är att vi skräms – eller skäms – till anonymitet, tystnad och hemlighet. Tron är alldeles för värde­full.