Daniel Grahn: ”SVT, era dumsnutar”

Som en del uppmärksamma läsare har noterat – och i Dagens fall är ni många – hoppades jag komma tillbaka som skribent efter nyår. Varannan vecka är jag schemalagd här på ledarsidan, ett stort förtroende som jag är tacksam och glad för.

Kanske är detta platsen för en personlig bekännelse. En fadäs som jag valt att hemlighålla tills nu. Det var i mitten av 90-talet då Håkan Arenius, chefredaktör på veckomagasinet Petrus, fick den briljanta idén att vi skulle uppmuntra våra läsare att göra ”änglahyss”. Inspiratören var busungen Emil i Lönneberga som påstod att änglarna klappade i händerna när han bjöd Tok-Niklas och de andra fattig­hjonen på julkalas i Katthult. Ett änglahyss är en kärleksfull handling, gärna lite halv­galen, med glimten i ögat.

Bra idé, tyckte vi and­ra på tidningen, och jag fick söka Astrid Lindgren för en intervju.

Om man levt hela sin barndom med Lejonhjärta, Pippi och Emil har man viss respekt för den då 87-åriga barnbokshjältinnan. Även om hennes ben var gamla och svaga var tanken full av spring: ”Jag är blind, döv och helgalen. Men dum är jag inte”, skrattade hon.

Hon gillade änglahysstanken, även om jag fick förklara en stund.

”Gör ni hyss. Såna som får Guds änglar att klappa i händerna, det tycker jag låter bra. Men glöm inte att vara rädda om er själva och andra.”

Sedan förstörde jag vårt trevliga samtal med sista frågan. Fadäsen. Om Emil skulle ha levt i dag, undrade jag, vem skulle han vara då? Någon busig kille i Rinkeby kanske?

Astrid svarade blixtsnabbt: ” Din dumsnut, så kan man väl ändå inte tänka.”

Tro det, eller ej, men jag blev så paff att intervjun fick ett abrupt slut. Bara ett kort tack och hej. Jag satt och stirrade på telefonen en lång stund. Vilken kvinna! Dumsnut?!

Tänkte på tant Astrids sylvassa reaktion när Sveriges television, SVT, i juldagarna visade Emil­filmerna. Blev minst sagt betänksam över den klåpare som klippt bort de tre sista verserna på drängen Alfreds paradsång: "Fattig bonddräng."

Alfred sjunger om drängens slitiga liv, hur han kämpar, misslyckas, och till sist dör. I originaltexten griper Gud in och ger drängen upprättelse i himlen. Men i SVT:s julversion slutar sången mitt i: ”… harvar, gnor och trälar, och till sist, ska jag dö”.

Punkt slut. Ingen himmel eller Herre, ingen kärlek, ingen vila.

Med respekt för Astrid Lindgrens upphovsrätt, vill jag låna hennes formuleringskonst: ”SVT, era dumsnutar, så kan ni väl ändå inte göra!”

Det är de tre sista verserna som ger drängen värdighet. När Herren visar nåd för syndaren och bjuder honom till sig i himmelriket. Mot alla odds. För mig handlar sången om gudomlig kärlek, om tillit och hopp. Och det är minst sagt kränkande av SVT att stympa detta fantastiska konstverk. Fy skäms, SVT!