Den statliga arrogansen fortsätter

Ett halvår in i pandemin skrev Joel Halldorf på ledarplats att staten i princip inte räknar med kyrkorna när de håller presskonferenser om restriktioner och riktlinjer. När ytterligare sex månader har gått kan vi konstatera att inget förändrats. Den statliga arrogansen fortsätter.

Kyrkorna är i och för sig ganska vana att bli ignorerade av staten, något som var det normala de första 300 åren av kyrkans historia. I en sådan här pressad situation borde regeringen fråga efter alla goda krafter i samhället, inklusive kyrkorna. Kyrkorna samlar mer än femhundra tusen människor till gudstjänst varje vecka i olika grupper och åldrar, och då är inte ens all barn- och ungdomsverksamhet inräknad. Det kyrkorna gör, ofta i det tysta, borde staten förstå bidrar till att samhället håller samman.

Under det år som pandemin har haft Sverige i sina klor har kyrkorna hittat lösningar för sina sociala insatser, gudstjänster och sin barn- och ungdomsverksamhet. Vi hör hur påtvingad ensamhet och social isolering tär på allt fler. Det är väl känt att det existentiella är avgörande för att motverka psykisk ohälsa. Man kan fråga sig om regeringen ens har bemödat sig om att ta reda på hur mycket tid och energi som ungdomsledare, diakoner, präster och pastorer lagt ner för att såväl unga som gamla ska få livsmod att ta sig igenom en global kris. För inte kan det väl vara så att regeringen känner till allt kyrkorna gör och ändå fortsätter att osynliggöra dem, eller?

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.