Krönikor
Elisabeth Sandlund: Att minnas året om
När den som berättar själv blir berörd, då berörs också andra människors hjärtan.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det finns företeelser som är så stora och omöjliga att förstå att de blir möjliga att närma sig på allvar endast när de bryts ner i små beståndsdelar och får konkretion i enskilda människors berättelser. Dit hör, tänker jag, Förintelsen av judar, romer och andra nazisterna misshagliga grupper, vars minnesdag just har avhållits.
Vi känner till statistiken. Vi vet att antalet offer summeras till över sex miljoner judar – ett antal som för övrigt motsvarar ungefär hela Sveriges befolkning på 1940-talet. Det gör inte siffran mer begriplig, snarare ännu mer absurd. Vi vet att det folkmord som utfördes under andra världskriget saknar motstycke, trots att listan över liknande bestialiska projekt är lång och fortsätter att fyllas på. Aldrig vare sig tidigare eller senare har man gått till väga så systematiskt och, från perversa utgångspunkter, rationellt.
Allt sådant är viktigt att komma ihåg och att föra vidare till nya generationer. Men ska vaccinationen mot ett upprepande, i likartade eller andra former, ha effekt krävs därutöver personliga berättelser, något som griper tag, något som det går att i någon mening identifiera sig med. Det är därför de överlevandes berättelser aldrig får tystna, även om den skara människor som kan säga ”jag vet hur det var för jag var med när det hände” av naturliga skäl tunnas ut år från år.
I söndags lyssnade jag till Susanne Christensen, som medverkade vid det traditionsenliga högtidlighållandet av minnesdagen hos Livets ord i Uppsala. Hon var elva år 1944 när hennes liv slogs i spillror och en plågsam färd genom Europa från hemstaden i Ungern till lägret i Bergen-Belsen i norra Tyskland inleddes. Hennes berättelse är inte unik, men det gör den inte mindre stark. Och det som nästan berörde mig mest var när hon inledde med att be om ursäkt för att hon måste läsa innantill från ett manus. Inte för att hon har glömt vad det var som hände, men därför att det är enda sättet för henne att klara av att genomföra anförandet utan att gripas av alltför starka känslor.
När den som berättar själv blir berörd, då berörs också andra människors hjärtan. Det gäller när det handlar om Förintelsens fasor, som de genomlevdes av en judisk skolflicka, likaväl som i andra sammanhang. Minnesdagen över Förintelsens offer är viktig att högtidlighålla i hela världen i all framtid. Det är hedrande att Sverige gick före och instiftade den som nationell minnesdag flera år innan FN kom till skott.
Men ännu viktigare är självklart att en minnesdag om året inte blir ett alibi för att glömma vare sig Förintelsen eller den förföljelse i mindre organiserad form som var dess förelöpare alla andra dagar. När en annan överlevare, Jakob Ringart, vid ceremonin i riksdagen i förra veckan utbrister: "Det är inte som Polen 1939 – det är Polen 1939" om situationen för judarna i Malmö år 2014 är det ett varningsrop som måste tas på allvar. Allt annat är en skam, ett medlöperi.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
