Krönikor
Elisabeth Sandlund: Att ramla mellan stolarna
Jag behöver väl inte tillägga att vi förlorade målet.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Den här platsen hoppas vi kunna fylla med läsarnas egna exempel på hur Stuprörssverige fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Vi vill höra din berättelse om hur du blivit hänvisad från den ena instansen till den andra och fått uppleva hur du ramlat mellan stolarna. Du som har positiva exempel på hur bra det kan gå när de horisontella hängrännorna får träda i funktion är också välkommen att höra av dig. Vår avsikt är inte att svartmåla utan att sätta fingret på systemfel som behöver åtgärdas.
I väntan på läsarnas exempel ger jag ett eget. Har man ett barn, som numera är vuxet, med funktionshinder är stuprörssamhället en påtaglig realitet trots att det finns en övergripande och väldigt starkt formulerad rättighetslagstiftning, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Där fastslås att den som ingår i någon av LSS personkretsar med lagens hjälp ska ha rätt till ”ett liv som andra”.
Det är ett stort åtagande som samhället har gjort för en grupp människor vars liv aldrig kan bli riktigt som alla andras. Men det verkar rimligt att lagstiftarna föreställt sig exempelvis att unga med handikapp (och äldre också för den delen) ska ha möjlighet att utöva sina fritidsintressen och träffa släkt och vänner.
Min dotter är en aktiv 30-åring. Hon är engagerad i kyrkan, tar ridlektioner, är med i scouterna, älskar att gå på teater och bio, tycker om att ta en fika på stan och behöver röra på sig så mycket som möjligt. Inget av detta klarar hon på egen hand. Att resa med buss eller tunnelbana går utmärkt om hon har sällskap. Annars är det färdtjänst som gäller.
Är man 25 år eller yngre får man i Stockholm hur många resor som helst per år. Landstingspolitikerna tycker att det är viktigt att livet inte begränsas för unga handikappade. Den dag man fyller 26 blir det andra bullar. Tyvärr sker ingen plötslig förbättring av möjligheterna att ta sig fram på egen hand eller av önskan att delta i samhällslivet. Däremot inskränks resetilldelningen drastiskt.
Detta överklagade jag till förvaltningsrätten. Jag hävdade att det var orimligt att Ulrika skulle tvingas välja på att avstå från antingen ridningen eller scouterna eftersom resorna inte räckte för bäggedera.
Min motpart från landstinget förklarade att pengarna inte förslår till att öka resetilldelningen. Och, sa han, det kan inte vara något problem. Hon kan ju åka hur mycket hon vill med kollektivtrafiken. Hon får till och med ta med sig en ledsagare alldeles gratis. Saken är löst!
Visst, sa jag. Problemet är bara att sedan Ulrika flyttade till gruppboende har alla former av personlig ledsagning dragits in. En enskild aktivitet i veckan är vad personalen hinner med, inte mer.
Och då blev svaret förstås, från representanten för stuprörssamhället, att det kan inte landstinget ta något ansvar för. Det är kommunens sak.
Jag behöver väl inte tillägga att vi förlorade målet. Precis som vi förlorade det som gällde ledsagning.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
