Krönikor
Elisabeth Sandlund: Etiken måste komma i fokus
Vi kan hamna i ett samhälle där vi alla riskerar att bli bortvalda.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Socialstyrelsens abortstatistikhar som framgått av de senaste dagarnas Dagen, återigen satt fart på diskussionerna om fosterdiagnostik. Det är uppmuntrande att flera av de politiker som var intervjuade i onsdagstidningen tydligt markerar att de anser att de etiska aspekterna är viktiga. Om detta får ingen tvekan råda. Därför är det dags att gå från ord till handling och se till att etiken får stå i centrum. Annars är risken stor att vi hamnar i ett oönskat läge där det som är tekniskt möjligt att göras också görs, även om det leder oss in i ett samhälle som ingen av oss önskar.
I nuläget fokuseras intresset i stor utsträckning kring KUB-testerna som tidigt i graviditeten visar om risken är stor att det väntade barnet i magen kommer att födas med Downs syndrom.
Det är en nog så viktig fråga. Men problemet är större än så.
Redan nu finns möjligheterna att kartlägga hela genuppsättningen hos ett foster – allt från allvarliga medfödda missbildningar över triviala avvikelser från det normala som vänsterhänthet och färgblindhet till genetiska faktorer som ökar risken för exempelvis hjärtsjukdomar långt fram i livet. Det låter som en fullständigt svindlade och orimlig tanke – men i kombination med rätten till fri abort öppnar tekniken dörren för skräddarsydda barn, där foster som bär på i något avseende oönskade egenskaper väljs bort och ett nytt försök görs att få en mer perfekt avkomma.
Det är illa nog att ofödda barn väljs bort på tveksamma grunder. Men det stannar inte där. Drar vi ut konsekvenserna kan vi hamna i ett samhälle där vi alla riskerar att bli bortvalda därför att någon annan bedömer att vårt liv inte är värt att leva, därför att det i något avseende inte svarar mot idealbilden.
Eller därför att det är mer lönsamt att satsa sjukvårdens resurser på den som bedöms ha många produktiva år framför sig på arbetsmarknaden än på den som på grund av ålder eller funktionsnedsättning ses som tärande.
Sådant sägs kanske inte i klartext. Men under ytan finns tänkesättet redan i dag. För egen del har jag inte riktigt velat tro på de berättelser jag hört om att föräldrar vars funktionshindrade barn drabbas av akut och behandlingsbar sjukdom får frågan om man verkligen ska sätta in antibiotika mot lunginflammationen, om det inte i det stora hela vore bättre att låta naturen ha sin gång.
Nu tvivlar jag inte mer på att sådant händer. Min dotter Ulrika får förvisso i nuläget bästa tänkbara vård av kompetent och empatisk personal som gör allt för att hon ska besegra sin leukemi. Men den första fråga som jag fick, till och med innan diagnosen var helt klar, handlade om huruvida det verkligen var meningsfullt att utsätta henne för den tuffa behandling som skulle komma att krävas.
Jag har svårt att tro att en jämnårig advokat, lärare eller för den delen journalist skulle ha ställts inför det valet.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
