Elisabeth Sandlund: Fasta för kropp och själ

Jag minns det som om det var i går, fast det är ganska precis 14 år sedan. Det hade gått ett halvår sedan mitt mest livsavgörande beslut, att tacka ja till Guds gratiserbjudande om frälsning, och bara ett par månader sedan jag kommit ut som kristen på jobbet, Svenska Dagbladets näringslivsredaktion.

Det var en torsdag i februari 2000. Jag inledde dagen med morgonmässan i S:ta Clara. Vid fikat efteråt delades det ut information inför fastan, framför allt om poängen med att som kristen träna sig i att avstå och under en tid bryta sina vanor, även på det lekamliga området. Där gavs också praktiska råd.

Jag ögnade igenom texten, konstaterade att det lät intressant men knappast angick mig som kristen nybörjare, stoppade lappen i fickan, tog tunnelbanan till Fridhemsplan, klev på den långa rulltrappan upp mot gatuplanet – och fick mitt i morgonstressen ett tydligt tilltal från Gud: "Det är något för dig."

Jag bestämde mig direkt: ”Jag ska fasta en vecka på riktigt.” När jag kom till redaktionen rusade jag in till en av mina kolleger, som jag de senaste veckorna hade haft flera givande samtal med, och berättade om mitt beslut. Han tittade storögt på mig och skakade oroligt på huvudet: ”Nej, nu går du för långt. Det här är inte normalt.”

Ett roligt minne så här när fastan just startat? Ja, men också något att reflektera kring. Kanske hade min kollegas reaktion blivit annorlunda nu, i nådens år 2014.

5:2-dietsflugan har gjort att fasteperioder – om än inte av andliga skäl – är på snart sagt var mans läppar. Även i övrigt ökar fokuseringen på vad vi stoppar i oss och vilka effekter det har, omedelbart och i framtiden. Rubrik avlöser rubrik med mer eller mindre oförenliga budskap om vad som är bra och vad som är dåligt. Forskningsresultat torgförs som om de vore oomkullrunkeliga sanningar. Senaste nytt är att proteinrik kost är värst av allt.

Den som fastnat för en viss diet och tycker sig må bra av den förvandlas inte sällan till en hängiven evangelist som med trosviss glöd sprider budskapet till sin omgivning och avvisar alla invändningar.

Missförstå mig inte. Det är positivt att människor vill ta ansvar för sin hälsa och undvika sådant som är onyttigt. Om Paulus har rätt – och det har han förstås – finns det all anledning även som kristen att vårda den kropp som är ett tempel för den heliga Anden. Men det finns också skäl att hålla huvudet kallt och inte ryckas med av varje ny trend, att pröva allt och ta vara på det som är bra, även i detta sammanhang.

Och dit hör att utnyttja den chans till andlig fördjupning som fastetiden erbjuder, vare sig man gör som jag gjorde våren 2000 och har försökt göra alla år därefter, eller väljer något annat än fast föda att avstå från. Det minskar sannolikt inte risken att drabbas av kroppslig sjukdom – men det kan ge hälsa på ett djupare plan.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.