Elisabeth Sandlund: Givarglädje inte bara i juletid

Den lätt blasfemiska versen på julklappspaketet "Ära vare Gud i höjden/denna har jag gjort i slöjden" är antagligen inte autentisk utan påhittad av någon lustigkurre. Men under decenniers julgranar har legat mjuka och hårda paket med påskriften "till mamma" eller "till pappa", innehållande något alster från slöjden. Tillverkarens barnaögon har tindrat när smörkniven, den broderade duken eller keramikskålen kommit i dagen och väckt beundran. En del hamnar så småningom i skåp och lådor, annat används i åratal. (Hemma hos oss ställer vi inte sällan ugnsformen på ett efter två decennier ganska nött träunderlägg format som en pingisracket, en julklapp från dottern det året på mellanstadiet när hon inte kunnat bestämma sig för vilken av dessa två tingestar hon skulle satsa på.)

Givandets glädjeär aldrig så stor som när det handlar om något som man har lagt ner möda och omsorg på med mottagaren i tankarna. Visst kan julklappsjakt i butikerna också genomföras med kärlek men riktigt samma sak som den barnsliga lyckokänslan över att det man själv förfärdigat packas upp blir det ändå aldrig. Den behövs julen 2013 och inte bara då, utan året om.

Givande handlar inte bara om prylar och pengar utan också om att dela med sig av tid och kraft. I en tid när behovet av kyrkornas insatser på det sociala området växer är det en aspekt värd att hålla i minnet. Ska luckorna i det sociala skyddsnätet så långt möjligt täppas till räcker det inte med att präster, pastorer, diakoner och andra anställda utför det jobb de är anställda för (och ibland mycket mer än så). Då behövs stora kadrer av frivilliga som får chansen att upptäcka att resultatet inte bara kommer den som får del av insatsen till godo utan att det stämmer att den som ger mycket också får mycket.

I söndags hamnade jag vid samma kyrkkaffebord som två kvinnor i, som det heter, mogen ålder, som båda engagerat sig i det sociala arbete som min kyrka är välkänd och uppskattad för. De talade med lysande ögon om hur roligt och meningsfullt det är att vara med i vardagarnas matutdelning. "Det här kommer vi att hålla på med tills vi är 90", sa den ena. "Att få vara med i arbetet innebär att jag har hittat hem", sa den andra, och berättade om att det räcker med att ha lärt sig dels att de flesta rumänska migranter vill ha fyra sockerbitar i kaffet, dels vad "fyra" heter på rumänska för att börja bygga en relation med mottagaren.

Deras erfarenheter är inte unika, snarare typiska. Och det är intressant att de gäller såväl personer som upplever att de behövs även i många andra sammanhang som sådana som suttit på undantag och inte känt sig behövda på många år. Den som i dag tar emot smörgåsen som någon annan brett kan i morgon ha blivit en kugge i det frivilliga arbetslaget. Och därmed ha tagit ett viktigt steg på vägen mot upprättelse och delaktighet i samhället.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.