Krönikor
Elisabeth Sandlund: Hur möter vi sökandet?
Det är hög tid att luckan mellan ”påkostande” och ”påkrängning” fylls.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Både teori (statsvetenskaplig forskning) och empiri (ett slumpvis urval pastorers upplevelser) vittnar om samma sak. Det pågår en påkristning av Sverige. Inte en väckelse av gammalt hederligt och dramatiskt snitt där många människor plötsligt kommer till tro så att hela samhället förändras, utan ett försiktigt närmande till något man inte vet särskilt mycket om, där nyfikenhet är ett nyckelord.
Överoptimistiskt? Läs artiklarna på nyhetsplats i dag så förstår ni varför jag vädrar morgonluft. Det senaste dryga decenniet har jag envetet arbetat på att inte bara "avkristning" utan också "påkristning" ska få sin rättmätiga plats i Svenska Akademiens ordlista. Det är hög tid att luckan mellan "påkostande" och "påkrängning" fylls, eftersom företeelsen är en realitet.
Många Dagenläsare har hört mig tala om detta i olika sammanhang runt om i landet. Jag brukar peka på sådana tecken i tiden som vi ofta missar eftersom de inte så lätt låter sig infångas i statistiska tabeller, att människor söker sig till kyrkorummet när det inte pågår gudstjänst, att kyrkornas roll i samhällets krishantering är stor och växande, att lågtröskelevenemang som kvinnofrukostar och samtalskvällar lockar många som ”aldrig går i kyrkan”, att Alphakurserna fortsätter att samla deltagare termin efter termin, att tv och radio vågar släppa fram uttalat kristna i etern och, sist men inte minst, att de som vill trycka tillbaka den kristna tron till de slutna rummen anser att de måste gå till våldsam attack nu, innan det är för sent.
Och som främstaförklaring brukar jag lyfta fram just det som statsvetaren Magnus Hagevi talar om i intervjun på sidan 4. Det faktum att yngre generationer har så dålig kunskap om kristen tro gör att de vågar närma sig den med öppenhet och nyfikenhet utan den barlast av fördomar och förutfattade meningar som deras föräldrar har att släpa på. Sedan tror jag dessutom att såväl invandringen (som gör att de flesta kommer i kontakt med människor som tar sin tro på allvar) och nyandligheten (som gjort sökandet rumsrent) har betydelse.
Förr talade man om tiotusenkronorsfrågan som den riktigt kluriga. I dag får vi höja budet till miljonen jämnt. Hur ska svensk kristenhet möta 2000-talets sökare så att de inte går sin väg besvikna utan förvandlas till lyckliga finnare?
Kanske finns endel av svaret i debattartikeln härintill där biskop emeritus Biörn Fjärstedt delar in svensk kristenhet i tre kategorier: koncerntänkarna, trivselodlarna och glödpunktsivrarna. Det är svårt att se att de två första grupperna ska kunna svara mot samtidens andliga behov. Visst behövs det en genomtänkt organisation. Och inte är det något fel om människor trivs i den kristna gemenskapen. Men ska det hända något behövs glödpunkter där svaren på de stora frågorna ges med brännande tydlighet - men också med aldrig sinande respekt.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
