Krönikor
Elisabeth Sandlund: Inte bara att slakta och äta
Kalla det kulturellt betingade fördomar, förutfattade meningar eller bristande logik
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
När våra barn var små – och det är så länge sedan att Muren fortfarande delade staden – tillbringade vi några sommardagar i Berlin. Vi bodde på ett pensionat i utkanten av Västberlin. Flickornas lycka var total när det visade sig att damen som drev pensionatet också födde upp klappvänliga kaniner. Av de diplom som prydde väggarna i matsalen framgick förvisso att det inte handlade om gosekaniner utan att uppföderskan vid ett flertal tillfällen belönats för sina excellenta köttdjur. Men den insikten såg jag ingen anledning att föra vidare.
Chocken blev desto större den kväll när det hade varit kaninslakt och äldsta dottern fick en skymt av hur de små raringarna hade hängts upp i sina öron på tvättlinan i trädgården. De dagar som återstod av vår vistelse vägrade hon att äta minsta smula av den överdådiga tyska frukost som serverades på morgnarna. Inte ens yoghurten eller brödet kom över hennes läppar – man kunde ju aldrig veta säkert om det var kanin även i dessa produkter.
En omhuldade familjeanekdot. Men också en historia som har relevans när nya turer i den så kallade hästköttsskandalen fyller medierna. Köttet från kanin och häst är minst lika tjänligt som människoföda som det som kommer från kyckling, lamm, gris eller ko. När det gäller den första kategorin är det många som utan närmare reflektion känner samma avsmak som jag skulle uppfyllas av om någon berättade att det var hund eller katt som låg i grytan. Men inför en kycklingfilé, en lammstek, en fläskkotlett eller en blodig biff gnuggar de flesta av oss händerna av förtjusning.
Kalla det kulturellt betingade fördomar, förutfattade meningar eller bristande logik (det senare använder inte oväntat vegetarianer som argument för att diskussionen bör leda till ett avståndstagande från allt köttätande). Men mänskligt är det. Vi vill veta vad det är vi stoppar i oss för att kunna undvika det vi av en eller annan orsak inte vill förtära. Det kan även handla om en önskan att inte gynna producenter som tar lätt på principen att även djur som föds upp för att gå till slakt har rätt till rimligt goda förhållanden så länge de lever.
Nya regleringar och kontroller kostar pengar. Småskalig produktion och god djurhållning likaså. Och det kanske det finns utrymme för. Den ekonomiska standarden ökar stadigt. Färska siffror från SCB talar om en uppgång med 40 procent sedan slutet av 90-talet. Samtidigt växer matlagningsintresset till något som kan liknas vid en kult. Ändå jagar vi extrapriser som besatta och lägger i snitt bara 13 procent av vår disponibla inkomst på livsmedel mot en fjärdedel för femtio år sedan.
”Slakta och ät”, uppmanades Petrus när linneduken sänktes ner över hustaket i Joppe, fylld med allsköns tama och vilda djur. Fullt så enkelt är det inte i prispressens, djurfabrikernas och månghundramilatransporternas tid.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
