Elisabeth Sandlund: Kyrka bara för ”de andra”?

Om svenska folket får bestämma ska kyrkornas sociala arbete i första hand inrikta sig på att hjälpa dem som är hemlösa, sjukskrivna och arbetslösa. Det visar den undersökning som forskare vid Uppsala universitet genomfört och som vi skriver om på nyhetsplats i dagens tidning.

Hur ska nu det tolkas? Ja, en möjlighet är naturligtvis att den breda allmänheten ser att dessa grupper har det allra sämst i samhället och menar att deras behov inte tillgodoses av de offentliga aktörerna. Kritiken mot utförsäkringarna av långtidssjukskrivna kan ha bidragit till ett sådant synsätt, liksom den beklämmande åsynen av tiggare i städernas gathörn. Kanske tänker folk att just här behövs det insatser från församlingar och enskilda kristna som utan att förtröstas ger mat åt den som svälter, kläder åt den som fryser och husrum åt den som annars får sova i en kulvert.

Det är iså fall inte fel tänkt. Och det överensstämmer ju också med verkligheten. Väldigt stora och viktiga, för att inte säga livsavgörande, insatser görs just för dessa grupper. Inte bara i form av matutdelning och natthärbärgen utan också som det som brukar kallas profetisk diakoni, när man slår larm om missförhållandena och pekar på bakomliggande strukturer. Det är glädjande om människor i allmänhet ser och uppskattar allt detta mödosamma arbete.

Med det finnsockså en annan tolkningsmöjlighet som inte är lika uppmuntrande. Den går ut på att den som tillfrågats tänker att det är "de andra", de som är annorlunda, de som har hamnat utanför, de som inte har fotfäste som kyrkan ska ta hand om medan jag själv klarar mig bra på egen hand. Avståndstaganden från att kyrkorna ska engagera sig i att driva skolor för helt vanliga barn antyder att det kan ligga ett korn av sanning i en sådan tanke.

I så fallkan man se en koppling till mångas uppfattning om det som är kyrkornas verkliga kärnverksamhet, att sprida det glada budskapet om att frälsning, nåd och syndernas förlåtelse ligger inom räckhåll för alla och envar. "Det där med tro är säkert bra för dem som behöver det. För egen del klarar jag mig på egen hand utan att behöva söka stöd hos Gud. Jag nöjer mig med att se på kyrkan som traditionsbärare och ceremonimästare", är en inte ovanlig hållning. Tro mig, jag har själv varit där, under alldeles för många år när ungdomsårens rödglödgade ateism hade övergått i en välvillig, milt överseende och lätt föraktfull likgiltighet mot allt som hade med kristen tro att göra.

Här finns ettbepansrat skal att slå hål på, när det gäller att nå ut med det kristna budskapet men också i fråga om kyrkans sociala uppgifter. De behöver självfallet diskuteras, kanske också ifrågasättas i grunden (de synpunkter som Erstas direktor framför i nyhetstexten är tänkvärda). Men utgångspunkten får aldrig bli att kyrkorna bara är till för "de andra".

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.