Ledare
Elisabeth Sandlund: Mobbning som gör extra ont
Kristna elever kan drabbas av existentiell kris.

Vem gillar mobbning? Vem tycker att det är i sin ordning att människor utsätts för kränkningar för att de uppfattas som i någon mening avvikande? Svaret är rimligen att det kan ingen acceptera. Inte i ett öppet, demokratiskt samhälle präglat av mångfald, tolerans och – paradoxalt nog – individualism.
När tidsandan genomsyras av uppfattningen att livets mening är varje individs sökande efter lycka på sina egna villkor borde det leda till att egenskaper som är just individuella accepteras, till och med premieras.
Men så fungerar det inte. Barn och unga fortsätter att bli mobbade, inte bara under skoltid utan också, via mobiler och datorer, på kvällar, helger och lov. Vuxenvärlden uppmärksammar alldeles för sällan varningssignalerna eller förringar deras innebörd. Mobbningsoffren skäms och vågar inte berätta i rädsla för att situationen ska bli ännu värre.
Dagen har lyft fram problematiken i flera artiklar denna vecka, med särskilt fokus på den mobbning och utstötning som drabbar kristna elever. Antimobbningsorganisationen Friends generalsekreterare Lars Arrhenius berättar i dagens tidning om sina egna erfarenheter som hemvändande missionärsbarn på 1970-talet. Redan då avvek den som vågade stå för sin kristna tro från mängden.
Med den fortskridande sekulariseringen är situationen knappast bättre fyrtio år senare, vilket också visar sig i Friends statistik.
Det är inte mindre allvarligt att någon blir mobbad för sin hårfärg, klädstil, kroppsbyggnad eller vad det nu kan vara som mobbarna tar fasta på för att bygga upp sin maktposition och skaffa sig respekt bland medlöparna. Grundmönstret är detsamma. Men när det är tron som är den utlösande faktorn har mobbarna hittat en knapp att trycka på som gör alldeles extra ont, som ifrågasätter själva grunden för tillvaron och som – vilket Lars Arrhenius också berättar om – kan leda till existentiell ångest.
Det finns all anledning för vuxna i troende barns närhet att vara uppmärksamma på minsta lilla varningstecken. Det gäller förstås i skolan och i hemmet men också i kristna barn- och ungdomsgrupper.
Här måste tillfällen att lyfta på locket tas till vara.
Om det är för någon som en mobbad pojke eller flicka ska våga berätta är det väl för sin ungdomsledare. Om det är någonstans ett samtal kan föras som visar att han eller hon inte är ensam måste det vara bland andra som också är utsatta. Mobbning kan inte tigas ihjäl. Den måste bli synlig för att kunna utrotas.
Och kanske kan en ljusning skönjas i och med att riksdagen äntligen tycks komma till skott och slå fast att konfessionella inslag får förekomma vid skolavslutningar och stora helger. Om alla elever i en skola någon gång om året utsätts för närkontakt med kristen tro borde acceptansen öka för att det finns kamrater som går till kyrkan betydligt oftare. Men det kräver förstås att den möjlighet kyrkan får tas till vara på ett klokt och ömsint sätt.