Ledare
Elisabeth Sandlund: Nu är det min tur att berätta om sexövergrepp
Det var nästan ännu värre när han lyckades överrumpla mig och hårdhänt trycka sin mun mot min.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
#MeToo har på kort tid blivit en folkrörelse. Inom samhällssektor efter samhällssektor framträder människor – mest kvinnor men också män – och berättar att "de också" har blivit utsatta för sexuella trakasserier och regelrätta övergrepp. Det senaste i raden är journalisternas #deadline.
En fråga som ligger i luften, vare sig det handlar om artister, jurister eller pressfolk är: Varför slog du inte larm? Varför har du inte berättat tidigare?
Jag förstår precis varför. Jag har själv varit ung och i underläge – och jag har tigit.
Tanken att jag skulle ha kunnat rädda andra från att bli utsatta genom att ställa förövaren till svars for, när det hände, aldrig genom mitt huvud. Jag var fruktansvärt illa berörd, till och från rent av skräckslagen, men jag intalade mig själv att det var så här det var i livet, något man måste vänja sig vid, anpassa sig till och rusta sig för att möta.
Det var en varm sommar, det där året för många decennier sedan. Min dröm att bli journalist såg ut att börja bli förverkligad. Lönen var usel men jag fick jobba med det som jag längtat efter sedan jag var barn – göra reportage och intervjuer, skriva texter, finnas i en redaktionsmiljö.
Det var en varm sommar men varje morgon krängde jag på mig den trånga byxgördeln i elastan under sommarkjolen. (Jag ser på nätet att de fortfarande finns att köpa. Jag hoppas, för nutida fåfänga kvinnors skull att de är bekvämare än vad de var på 60-talet.)
Det var bara så jag kunde hålla de tafsande fingrarna borta från underlivet.
Jag minns att han kallade klädesplagget för ”sexmördaren” och hånade mig för att jag hade det på mig. Han, den kanske tio år äldre kollegan, som jag gång på gång hamnade på tu man hand med. Det var nästan ännu värre när han lyckades överrumpla mig och hårdhänt trycka sin mun mot min. Jag kallar det inte ”kyss” eftersom det vore att dra ner ett vackert ord i smutsen. Han tog mig på brösten så fort han fick en chans.
Jag bad honom sluta, jag försökte resonera med honom, jag protesterade, ibland ganska högljutt. Men jag gick inte till chefen och berättade. För vad skulle hända då? Tänk om jag fick höra att jag var överkänslig. Eller, o ve och fasa, fick besked om att jag inte fick jobba kvar eller inte komma tillbaka nästa sommar?
Så jag har all förståelse i världen för kvinnor (och män) i underläge som inte har vågat berätta förrän nu, när #metoo-vågen väller fram.
Det är inte slut än. När lyfts locket av i kyrkans värld? Att det förekommer trakasserier och övergrepp vet vi.
Läs också: 1 382 kvinnor i nytt upprop mot sexövergrepp i kyrkan
Enstaka fall når offentlighetens ljus men, precis som i alla andra sammanhang, är de bara toppen på isberget.
Med varje vittnesbörd, även om sådant som hände för länge sedan, dras ett strå till stacken. Ju fler som träder fram, desto större är chansen till en förändring. Det är hög tid. Jag har väntat i snart 50 år!
Läs också: 4 084 journalister i protest mot sextrakasserier
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
