Krönikor
Elisabeth Sandlund: Rekrytering på villovägar
Det ”laddade varumärket” Svenska kyrkan ska den som är intresserad av jobbet lägga åt sidan.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Tänk tanken att ett av våra storföretag, Volvo till exempel, söker en ny person till sin ledningsgrupp som ska ansvara för marknadsföring och kommunikation. I annonsen finns inga krav på att personen ska ha erfarenhet från, kunskap om eller intresse av fordonsbranschen. I stället vill man att kandidaterna ska redovisa hur de skulle gå till väga om de skulle öppna ett hem för övergivna katter. Hur skulle de marknadsföra sig så att de får in pengar till verksamheten? Vilka kommunikationsvägar skulle de välja för att hitta nya familjer som vill ta hand om kissemissarna?
Eller anta att ett av våra politiska partier behöver förstärka sin organisation och hittar en riktig stjärna på kommunikationens himmel. Huruvida personen i fråga delar partiets värderingar spelar ingen roll, bara hon eller han bedöms kunna ”fånga in” dem och förmedla dem ”på ett respektfullt och effektivt sätt”.
Nej, så går det inte till i seriösa sammanhang. Självklart är alla arbetsgivare, vare sig de är renodlat kommersiella eller ser sig som idéburna, öppna för att personer som har erfarenheter från helt andra områden kan tillföra mycket positivt. Men alldeles särskilt för den senare kategorin är det en självklarhet att värderingarna stämmer.
Så resonerar maninte i Stockholms stift. För här ska en ny "kommunikationsledare" anställas, en person som ska delta i det spännande pågående utvecklingsarbetet som syftar till att arbetssätt och organisation ska anpassas "efter omvärldens förväntningar". Och då anlitar man en rekryteringskonsult med nya fräscha tankar om hur rekryteringen ska gå till. Det "laddade varumärket" Svenska kyrkan ska den som är intresserad av jobbet lägga åt sidan. I stället blir uppgiften att redovisa hur han eller hon skulle "utveckla ett annat svenskt, älskat och omdebatterat varumärke", nämligen Melodifestivalen. Hur kan den nå nya målgrupper? Var placerar åtgärderna Melodifestivalen om två respektive sex år? Och hur tänker man sig att använda Instagram under det första året?
Jag är intedum. Jag förstår tanken. Den som kan göra så att Melodifestivalen bättre än i dag motsvarar svenska folkets förväntningar kan, åtminstone i teorin, tänkas besitta egenskaper som också skulle kunna vara till nytta för Svenska kyrkan.
Och då inställer sig förstås frågan: Är det verkligen kyrkans främsta uppgift att motsvara människors förväntningar? Vad händer om de inte överensstämmer med det grundläggande uppdraget, att föra ut det glada budskapet om frälsning, syndernas förlåtelse och evigt liv?
Jag skulle nog ha kunnat skratta åt tilltaget att låta Stockholms stifts blivande kommunikationsledare träna på Melodifestivalen om greppet hade förenats med tydlig information om att den som inte delar kyrkans tro och värderingar inte behöver göra sig besvär med att söka. Men nu blir jag betryckt i stället.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
