Elisabeth Sandlund: Trumps svek mot kurderna kan bli det som får honom på fall

Det är som bekant svårt att sia, särskilt om framtiden. Men jag vågar ändå ställa frågan: Kommer vi i efterhand att kunna säga att det var i mitten av oktober 2019 som det vände, att det var då som även de som i vått och torrt ställt upp bakom USA:s president Donald Trump insåg att hans dagar vid makten måste vara räknade?

Trump själv marscherar på i ullstrumporna, om möjligt ännu mer utmanande, arrogant och hånfull än vanligt. Men över hans huvud samlas så många mörka moln att det är svårt att säga annat än att det drar ihop sig till en urladdning.

Förberedelserna för att ställa presidenten inför riksrätt försiggår med allt större kraft. Befattningshavare efter befattningshavare kallas att vittna under ed. Av det som läcker ut av förhören står det klart att Trump vida har överskridit sina utrikespolitiska befogenheter för att komma åt sin inrikespolitiske motståndare.

Att riksrätt stöds av demokrater i kongressen är inget att förvåna sig över. Mer intressant är att opinionsläget i den amerikanska allmänheten visar en tydlig tendens att svänga åt samma håll. Den senaste opinionsundersökningen som offentliggjordes i veckan visar att 52 procent av vuxna amerikaner säger ja till att Trump ställs till svars, döms och avsätts, en ökning med sju procentenheter sedan i juni.

Den omtalade väljarbasen, den som Trump litat på ska hålla honom om ryggen i alla lägen, börjar uppenbarligen vackla. Det var på tiden. Förhoppningsvis gäller omsvängningen också de evangelikala grupper som i det längsta valt att bortse från presidentens livsstil och beteende för att ensidigt fokusera på hans hållning i några få enskilda frågor.

Ändå är det inte Ukrainaaffären som kommer att få Trump på fall, även om den blir den direkta orsaken till en riksrättsprocess. Det halmstrå som knäcker kamelens rygg är hans brådstörtade och illa genomtänkta tillbakadragande av de amerikanska trupperna från Syrien och, framför allt, sveket mot kurderna.

Läs även Pat Roberson om att Trump lämnar Syrien: Han förlorar sitt himmelska mandat

Genom hela USA:s historia löper två motstridiga tendenser. En är isolationistisk. USA:s bästa sätts i första rummet och internationella relationer ses som ett medel att främja amerikanska intressen. Den andra tar fasta på det amerikanska ansvaret att agera i rollen som världens ledande demokrati. Den har ibland urartat till att göra USA till världspolis med långvariga och inte alltid genomtänkta engagemang i konflikter på olika håll. Men det har också tjänat inte minst Europa väl. Även om USA i det längsta höll sig utanför såväl första som andra världskriget blev de amerikanska insatserna avgörande och det är svårt att tänka sig hur de europeiska ekonomierna skulle ha återuppbyggts efter krigsslutet utan Marshallhjälpen.

Trump hör hemma i det isolationistiska hörnet. Om det råder ingen tvekan. Till hans valspråk ”America first” kan fogas ”betalt, kvitterat” för relationer med andra nationer. Om USA har gjort eller gör något som han anser gynnar ett annat land krävs en reciprok insats. Annars får det vara.

”Ta hem våra pojkar” är ett rop som genljudit många gånger och som Trump anknyter till när han säger att amerikanska soldater inte har något att göra i en konflikt i ett land långt borta som har hållit på i tusen år.

Det är inte tillbakadragandet som sådant som upprör känslorna – det hade skett förr eller senare – utan det svek som USA gör sig skyldig till mot kurderna som burit ett tungt lass i kampen mot IS. Och med karaktäristisk burdus plumpighet strör Trump rejält med salt i såren genom att hävda att kurderna har fått bra betalt för sin insats, att de inte är några änglar diirekt, att de är tryggare nu när de närmat sig Assadregimen och, kanske mest häpnadsväckande, att kurdiska PKK utgör ett större hot än IS.

Grodorna hoppar ur munnen och skuttar fram på twitter. Men de fästs också på papper. Amerikanska presidenter har genom tiderna gett upphov till bevingade ord. Tänk bara på Lincolns ”Till sist är det inte åren i ditt liv som räknas utan livet i dina år”, Franklin Roosevelts ”Det enda vi har att frukta är fruktan själv”, John F Kennedys ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land” eller Ronald Reagans ”Hr Gorbatjov, riv ner denna mur”. Donald Trump kommer att gå till historien för sitt brev till Turkiets president Erdogan: ”Var inte en tuffing. Var inte en dåre. Jag ringer dig sedan.”

Om uppgifterna att Erdogan kastade brevet i papperskorgen och beslutade att gå till angrepp stämmer eller inte må vara osagt. Men en sak är säker. Republikansk som demokratisk efterträdare till Trump kvittar. Oavsett vilket kommer han eller hon att behöva lägga krut på att återupprätta förtroendet för presidentämbetet och för USA.

Läs även Pastor läxade upp Trump efter feltaggad tweet

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.