Krönikor

Elisabeth Sandlund: Väntans tider måste kortas

Att kartlägga problemen är första steget mot att hitta en lösning.

Publisert Sist oppdatert
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.

Nyhetsprogrammen i SVT har de senaste dagarna dominerats av ett ämne som väckt starka känslor hos tittarna, vare sig de är direkt berörda eller inte – de långa väntetiderna inom den svenska cancer­vården. Problemet finns över hela landet men förstärks ytterligare av de stora skillnaderna mellan landstingen.

Var och en som själv drabbats av livshotande sjukdom eller som haft någon i sin närhet i den situationen inser vilket oerhört pris i form av mänskligt lidande det innebär att veta att man behöver få behandling för att överleva men att det kommer att dröja innan den kan komma igång. När den medicinska risken bedöms som liten går det – kanske – att leva med oron. Men när läkarna talar i termer av aggressiv, snabbväxande cancer och ändå måste berätta att väntetiden inte är timmar, inte dagar, inte veckor utan månader blir tillvaron outhärdlig.

"Vi har nog inte förstått vilken tur vi hade", sa jag till maken efter Aktuellt häromkvällen. Den chock vi fick i augusti över att vår dotters näsblod och bleka läppar var symtom på leukemi däckade oss nästan. Vad som hade hänt med oss och med henne om hon skickats hem efter blodtransfusioner (som när det gäller leukemi är att jämföra med plåster på ett djupt sår) för att vänta på sin tur vågar jag inte tänka på. Nu sattes behandlingen i stället in så fort det var tekniskt möjligt, men redan den dryga vecka det tog innan en fungerande infart var på plats var jobbig.

Alldeles för många andra cancersjuka och deras anhöriga har andra upplevelser av hur vården (inte) fungerar. Att en bidragande orsak till köerna är att nya metoder gör att fler kan behandlas under längre perioder med lyckat resultat är en klen tröst för den som står sist i kön och som råkar bo i – och betala skatt till – ett landsting som ligger i bottenskiktet på listan för just den cancervarianten.

Det är bra att situationen kommit i fokus. Att kartlägga problemen är första steget mot att hitta en lösning. "Mer resurser", säger den socialdemokratiska oppositionen. "Bättre organisation", betonar social­ministern. Sanningen är nog att det behövs en rejäl dos av både pengar och nytänkande för att komma vidare. En genväg är att lära av dem som lyckats bäst. Hur kan det komma sig att leukemipatienter får behandling omedelbart – trots att det råder brist på specialistsjuksköterskor även på det området? Vad har Danmark gjort för att gå från en situation som var ännu bedrövligare än den svenska till ett läge där väntetiderna kortats radikalt?

På den tiden jag var näringslivsjournalist var ”benchmarking”, att systematiskt jämföra sig med den bästa i branschen, ett ord på allas läppar. Det finns fortfarande kvar i Svenska akademiens ordlista, även om vi uppmanas använda ”riktmärkning” eller ”prestandajämförelse” i stället. Kalla det vad ni vill. Men gör det!

Powered by Labrador CMS