Ledare
Frida Park: Tro och solidaritet tar ännu ett steg bort från sitt kristna ursprung
Vad hände med visionen om fler kristna i politiken?
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
När Broderskapsrörelsen bildades möttes den av misstro av såväl kyrka som det socialdemokratiska partiet. "Socialister" avskräckte i kyrkorna och "religiösa" i partiet. Med mottot "bär varandras bördor" organiserade organisationen vänsterkristna som utifrån sin tro ville påverka samhället till det bättre. Åke Zetterberg, präst och Broderskapsrörelsens andre ordförande, var under 1960-talet engagerad tillsammans med Lewi Pethrus i KSA (Kristet samhällsansvar) som arbetade för att få in fler kristna i riksdagen.
I dag, snart hundra år efter starten har rörelsen en nära relation till S (som ett av partiets medlemsförbund) och, för all del, delar av kristenheten. Men de ursprungliga idealen som till exempel: “Guds vilja kan ej vara den att orättvisor skall få förekomma inom samhället utan en utjämning måste det bli mellan fattiga och rika, därför måste vi arbeta”, har förändrats under resans gång. Man arbetar fortfarande aktivt i frågor som rör fred och nedrustning, bistånd, mänskliga rättigheter och flykting- och asylfrågor, där organisationen inte minst i de senare agerar viktig nagel i ögat på moderpartiet.
Men 1999 togs för rörelsens framtid avgörande steg då broderskaparna efter några års uppvaktning från Sveriges muslimska råd (SMR), en organisation som återkommande får kritik för sina kopplingar till Muslimska brödraskapet, i en skriven överenskommelse lovade att hjälpa SMR att få inflytande över svensk politik.
Målen specificerades i antal muslimer som ska stå på vallistor, men även vilka politiska mål som ska uppnås: lag om muslimska helgdagar, statlig imamutbildning och överenskommelser på arbetsplatser om att få förrätta fredagsbön. Kritiken mot Broderskaparnas nära relationer till personer och organisationer som pekades ut som islamister blev inte nådig, även från socialdemokrater som Carina Hägg och Nalin Pekgul, den senare med egen muslimsk bakgrund. Men broderskaparnas dåvarande ordförande, Peter Weiderud, viftade bort anklagelserna.
Tio år efter överenskommelsen bytte så Broderskaparna namn till Tro och solidaritet (det gamla namnet ansågs förlegat – ett av förslagen var “syskonskap”) och breddade sig från att vara en protestantisk kristen rörelse till att öppna för såväl muslimer, ortodoxa, katoliker, judar som sekulära som står bakom organisationens agenda: “Vi är en mångreligiös rörelse”. Ordförandeposten innehades dock ännu av en kristen.
Fram tills lördagens kongress, då Ulf Bjereld avtackades och ersattes av Sara Kukka-Salam som i och med detta är Tro och solidaritets första muslimska ordförande. Det skapar frågor. För henne borde det vara ett problem att hennes organisation står fast vid att Socialdemokraterna som parti ska vara kvar i kyrkopolitiken. Och visst finns det sådana som höjer på ögonbrynen och undrar vad i all världen det var som hände med den rörelse som startat utifrån ett brinnande engagemang att öka det vänsterkristna inflytandet i politiken. Men givet S-förbundets uttalade strävan att förnya sig och anpassa sig till det nya svenska mångkulturella samhället är utvecklingen förståelig. Om än för den skull inte enbart välkommen och definitivt inte utan komplikationer.
Läs mer Nu har Tro och solidaritet en muslimsk ledare
Läs mer Sara Kukka-Salam: Det viktigaste i min muslimska tro är att göra gott
Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.
