Krönikor
Göran Skytte: Dysterhet är av ondo
Kan det vara så underbart bra att antalet frivilligt fromma i dag är större än någonsin tidigare?
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
De senaste åren har jag haft förmånen att resa runt i vårt geografiskt stora land för att i många hundra församlingar tala om Jesus och kristen tro.
Det innebär att jag ständigt möter kristna som tillhör olika schatteringar. Högkyrkliga, lågkyrkliga, frikyrkliga, vanliga Svensson-kyrkliga. Alla är kristna, men på lite olika sätt.
I en kyrka långt uppe vid polcirkeln satt pingstvännerna till vänster i kyrkan och ropade söte Jesus, och till höger satt ortens laestadianer, utan att röra en min och utan att säga ett ord.
Jag har talat på möten med alliansare, baptister, efs:are, efk:are, livetsordare, svensk-kyrkliga, missionsförbundare, frälsningsarmésoldater, pingstvänner… Ofta blandade med varandra, tillsammans på ekumeniska samlingar.
Detta har medfört att jag i många avseenden har en rätt ljus bild av svensk kristenhet.
Det är sant att det finns landsdelar och stadsdelar där kristendomen är i stort sett död. Men det är också sant att det finns lands- och stadsdelar där kristendomen lever och frodas och växer. Det finns både fattigdom och rikedom i den svenska kyrkligheten.
Men det har länge varit på modet bland kristna att oja sig över att kristendomen håller på att försvinna. ”Ojoj vi är så små, ojoj vi finns knappt, ojoj det är så tomt i våra kyrkor.”
Då sväljer man, med hull och hår, den bild som kristendomens fiender ger. Och glömmer till exempel följande. Kristendomen är fortfarande en av landets stora folkrörelser. Antalet kyrkobesökare är varje vecka oändligt mycket större än antalet besökare på exempelvis politiska och fackliga möten.
Det finns två kristna dagstidningar, ett stort antal andra kristna publikationer, kristen tv, kristna radiostationer, ett antal kristna bokförlag, de just avslutade sommarmötena har som vanligt samlat massor av folk, etc.
Det är viktigt att vara realist, och inse problemen. Men dysterhet och negativism är bokstavligen av ondo.
Denna dystra negativism har gamla anor. Till exempel: i slutet av 1800-talet fanns "talrika spådomar om religionens nära förestående utdöende och många präster var fullt och fast övertygade om att de själva utgjorde den sista prästgenerationen i Svenska kyrkan"(Johan Sundéen, Andelivets agitator, sid 88).
Det har funnits tider då det var tvång att gå i kyrkan – nu är det 100 procent frivilligt. Kan det då vara så underbart bra att antalet frivilligt fromma i dag är större än någonsin tidigare?
Till slut. Härom kvällen tittade jag på VM i friidrott från Moskva. Svensk reporter frågade afrikansk kvinnlig löpare som oväntat fått medalj: ”Hur känns det?” Hon ler stort och börjar tala om Gud, om Guds hjälp, om bön, om Guds tecken. Sedan upprepar hon glädjestrålande alltsammans en gång till.
Inte ett enda ord av allt detta blev översatt till svenska. Tystnaden ekade.
Sådant händer ofta, och det är illa. Men det är inte förföljelse, det är irritationsmoment. På det stora hela taget går det framåt.
Göran Skytte är journalist med ett förflutet på Arbetet, Aftonbladet och SVT, författare till en rad böcker och kristen förkunnare. Tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.
