Krönikor
Göran Skytte: Motsatsen till god journalistik
Tv-teamet gillrade en fälla för att skapa en viss situation.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Den arbetsmetod som SVT:s Uppdrag granskning använde för att "avslöja" prästers "homosex-bög" i Svenska kyrkans biktsamtal benämns i olika sammanhang som "undersökande journalistik". Det är fel och missvisande. Och reaktionen från flera biskopar i Svenska kyrkan är beklämmande.
Vi börjar med journalistiken.
Under 1970- och 1980-talet växte det i Sverige fram en generation undersökande journalister med inspiration från den undersökande journalistik i USA som ledde till Watergate-avslöjandet och president Nixons fall. Jag var en av dem.
Undersökandet bestod i att, ofta under lång tid, omsorgsfullt gräva fram tidigare ej kända fakta som kunde avslöja den tidigare dolda ”sanningen” i olika fall. Sådan journalistik kunde vara plågsamt besvärande för enskilda personer och för offentliga institutioner inom till exempel politik, förvaltning och näringsliv.
Men det fanns en gräns som den seriöse undersökande journalisten inte ville överträda. Man "planterade" inte sin story, konstruerade inte gillrade fällor, provocerade inte med påhittade fakta, ljög inte. Framstående undersökande journalister hade gemensamt att de var "renhåriga". Detta var ett slags "adelsmärke".
Den journalistik som Uppdrag granskning i detta fall använde är på många punkter motsatsen till god undersökande journalistik.
Reportern ljög om sin identitet och sitt uppdrag – han uppgav att han var en homosexuell man som sökte själavård och förbön för att komma bort från sin homosexualitet. Tv-teamet gillrade en fälla för att skapa en viss situation. Lurade in ”offren” (prästerna som tog emot bikt och gav bön) i denna fälla. Använde dold kamera och dold mikrofon. Kort sagt, de undersökte och avslöjade inte en verklig situation, de skapade en påhittad situation som passade deras syften.
Det påminner om de sjaskiga metoder man använde till exempel i Östtyskland för att sätta fast folk.
Nu till biskoparna.
En pensionerad biskop, emeritus Biörn Fjärstedt i Visby, skrev häromdagen skarpt bland annat om tysta biskopar i efterspelet till det aktuella programmet i Uppdrag granskning: ”Genom att inte oreserverat ställa upp för de präster som falskeligen blivit lurade till själavård, bikt och bön – i och med detta sviker flera biskopar sina präster och förverkar sitt förtroende”. (Dagen 10 juni)
Jag högaktar Biörn Fjärstedt för att han engagerar sig i detta. Men varför är det så tyst bland de biskopar som nu innehar sina ämbeten? Det är beklämmande.
Varför tiger så många biskopar? I denna fråga och i många andra – så snart ämnet kan bli en aning ”känsligt”? Vad är det som gör att de tycks bli som förskrämda så snart homosexualitet på något sätt finns med i bilden?
Ska de inte valla sina får? Eller ska de bara ”valla sig själva”? (Se Hes 34:2 och Hes 34:10)
Göran Skytte är journalist med ett förflutet på Arbetet, Aftonbladet och SVT, författare till en rad böcker och kristen förkunnare. Tidigare gästkrönikör på Dagens ledarsida.
