Krönikor
Göran Skytte: Tro och teologi inte samma sak
Vår tro är alltid större – och viktigare – än teologin.
En nära vän till mig kommer snart att dö i en svår sjukdom. Återigen blir döden ett livs levande tecken.
Min döende vän är kristen. Djupt intellektuell teolog – men också djupt troende. På allvar. Han tror på ett liv efter detta. På allvar. Han tror på himmelriket. På allvar.
Jag har mött denna tro hos andra kristna vänner som stått inför sin egen död. Inför det stora ovissa har deras tro fått vingar, bärkraft.
I några fall var de betydande teologer. I andra fall inte. ”Bara troende”.
Man kan vara betydande teolog utan att ha tro. Man kan också ha stor tro utan att vara teolog.
Mina nu döda vänner var teologer, men de var också troende. Och inför det stora ovissa gjorde det skillnad. De hade tro att på allvar tro på ett liv efter detta.
Inte som ”symbol”. Inte som ”teoretisk konstruktion”. Inte som intellektuell lek. Utan på allvar.
Vår kristendom blir på allvar när den ställs inför döden. Då blir frågan ställd på sin spets: har jag tro, eller inte?
Här visar det sig om vår kristendom bara är fraser, pladder. Eller om vi verkligen tror på det vi varje söndag bekänner oss till: "Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv."
Det verkar som om vissa ledande personer inom svensk kyrklighet i dag ser ner på det vi kallar ”tro”.
Men mot detta står faktiskt Jesus själv. Gång på gång utför han mirakulösa under för andra människor. Och gång på gång säger han, efter avslutat under: ”Din tro har hjälpt dig.”
När Jesus botat den blinde utanför Jeriko säger han inte: ”Du är botad för att du är professor i teologi vid ett fint universitet i Amerika.” Han säger i stället, åter igen: ”Din tro har hjälpt dig.”
Det är inte min avsikt att nedvärdera den intellektuella teologin. Teologi är hyperviktig för att vi skall kunna förstå varför och hur vi tror. För min egen del älskar jag teologi. Akademisk ordning och reda. Lärda fotnoter.
Men teologin äger inte vår tro. Vår tro är alltid större – och viktigare – än teologin.
Mer och mer inser jag att teologi är en sak, tro är något annat. Och det är inte min teologi, utan min tro, som för mig närmare himlen.
Min gode vän står inför sin död. Det är han inte ensam om. Vi står alla inför vår död, alltid, i varje ögonblick. Allting annat är självbedrägeri.
Men när jag vet att min kropp inom kort kommer att vara död, då blir det plötsligt skarpt läge. Vad är viktigast? Teologins miljontals analyser? Eller Jesu ständigt upprepade ord: ”Din tro har hjälpt dig”?
Jag själv låg för ett och ett halvt år sedan för döden, utsatt för tre strokes inom loppet av tolv timmar. I det läget var det inte mina 15 hyllmeter med teologisk litteratur som var min största hjälp. Utan tron. Tilltron. Gud finns. Gud ingriper. Gud är verklig. På allvar.