Gymnasietvång riskerar leda snett

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om inriktningen på skolpolitiken, även om det fortfarande är oklart hur de reformer de tänker sig ska finansieras och i vilken takt de ska genomföras. Det är inga detaljer, utan nog så viktiga aspekter, för skattebetalarna förstås och inte minst för alla dem som jobbar i skolan och som varit med om alldeles för många omläggningar av kursen.

Att skolpolitiken blev det första område där de tilltänkta regeringskamraterna kunde ge besked är inte förvånande. Det var en viktig valfråga och de två partierna stod inte särskilt långt ifrån varandra.

Värre lär det bli att komma vidare på områden som försvarspolitiken, för att inte tala om kärnkraftens vara eller icke vara.

Däremot finns det anledning att höja på ögonbrynen för uppgörelsens innehåll. Att läraryrkets status höjs genom en satsning på lärarlönerna och genom bättre möjligheter för lärarna att vara pedagoger snarare än administratörer, kuratorer och ordningsvakter är det inte mycket att säga om. Lärarnas nyckelroll för att få skolan att fungera är det få som ifrågasätter.

För förslaget att alla elever fram till 18-årsdagen ska tvingas att gå kvar i ett gymnasium som gör dem behöriga för akademiska studier finns anledning att resa såväl praktiska som principiella frågetecken.

För hur ska skolplikten verkställas i praktiken? Ska föräldrarna bötfällas om 16-åringen skolkar? Ska 17-åringen som stannar i sängen omhändertas enligt Lagen om vård av unga (LVU) och placeras i fosterfamilj eller på institution? Så är det säkert inte tänkt, men en lag som inte upprätthålls genom sanktioner är inte värd mer än papperet den är skriven på. Och vad händer på 18-årsdagen? Förväntas omedelbar mognad och motivation inträda eller kommer vissa elever att uppleva att frihetens timme äntligen slår?

De principiella aspekterna är ännu viktigare.

Det är märkligt att ett parti vars valsedlar pryddes av den förpliktande rubriken "Arbetarepartiet – Socialdemokraterna" manifesterar ett förakt för allt det arbete som inte kräver akademisk utbildning utan praktisk, snarare än teoretisk, begåvning.

Att en person inte hade läshuvud var förr i världen något som konstaterades som ett faktum utan negativ klang. Rent statistiskt kommer tre-fyra elever i varje klass i ett framtida obligatoriskt gymnasium att vara svagbegåvade med en intelligenskvot på mellan 70 och 85. De har ingen bokstavsdiagnos, och de hör heller inte hemma i särskolan. Många av dem är dömda att gång på gång misslyckas, hur mycket de än kämpar med aldrig så välavlönade lärares hjälp.

Det är grymt på ett personligt plan. Ännu värre för samhället i stort blir det om ribban sänks så att alla, oavsett förutsättningar, ska klara kunskapsmålen och kunna ta sig in på universitet och högskolor, där kraven i sin tur måste reduceras. Då leder den nya skolpolitiken ur askan i elden.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.