Ledare
Hela havet stormar kan bli årets jullek
Regeringskris efter Parismötet är ett fullt tänkbart scenario, skriver Elisabeth Sandlund.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Dessa dagar för ett år sedan var de politiska partierna i full färd att förbereda valkampanjen inför det extraval som stundade i mars.
Sverigedemokraterna hade veckan innan lagt sina röster på den borgerliga budgeten, vilket fick Stefan Löfven att proklamera att det inte fanns någon annan utväg än att återigen vädja till väljarna om stöd.
Den 27 december, två dagar innan nyvalet formellt skulle utlösas, träffades dock Decemberöverenskommelsen. En kollektiv suck av lättnad drogs. Den parlamentariska ordningen var återställd, om än med andra förtecken än de traditionella.
Sedan dess har det flutit en hel del vatten runt Helgeandsholmen. Att DÖ hastigt avled för ett par månader sedan är inte utan betydelse. Men ännu viktigare är de lappkast i flyktingfrågan som partier med en överväldigande majoritet av mandaten i riksdagen företagit.
Det är fullt möjligt att vi står inför den andra julhelgen i rad när tomten kommer med en regeringskris. Eller när det är passande att leka ”Hela havet stormar”.
Det är roligt för ett parti att för första gången i sin historia få vara med och bestämma i regeringsställning. Men någonstans går gränsen för tålamodet hos Miljöpartiets gräsrötter och riksdagsgrupp. Om inte miljötoppmötet hägrat är det osannolikt att den redan varit passerad. Och i dag, fredag, avslutas överläggningarna i Paris.
Vad händer om regeringen spricker? En rad olika scenarier kan målas upp. Stefan Löfven kan välja att ombilda regeringen och styra vidare i extrem minoritetsställning med bara socialdemokratiska statsråd. Sådant har fungerat tidigare i modern politisk historia. Han kan förstås, även om det är osannolikt, återigen utlysa nyval.
Om behovet av långsiktig stabilitet sätts i första rummet är det fullt möjligt att en aldrig tidigare kombination skulle kunna testas – en koalition mellan riksdagens två största partier S och M.
Det är inte så långsökt som det kan tyckas. Beröringspunkterna är många även om de grundläggande ideologierna skiljer sig åt. Inte minst gäller det flyktingfrågan, det politiska område som en majoritet av väljarna enligt en färsk undersökning ser som det allra viktigaste.
En rödblå regering är usla nyheter för de människor som söker en fristad i vårt land och för alla oss som anser att människokärlek och barmhärtighet är överordnade begrepp som, om så krävs, måste få kosta både ansträngningar och pengar. Den skulle också ställa till det rejält för två av den forna alliansregeringens partier, Liberalerna och Kristdemokraterna, som i ett sådant läge inte ens behövs som stödtrupper till regeringen som skulle få egen majoritet.
De borgerliga väljare som inte hängt med i svängarna utan fortfarande tror på idén om en generös asylpolitik vars principer inte kastas på soptippen när de behövs som bäst har i dagsläget bara Centern att hålla sig till. Annie Lööf ger sig inte, trots att hon hamnat i en annan fålla än sina tidigare regeringskamrater.
Vad det innebär när det så småningom drar ihop sig till riksdagsval igen är en öppen fråga.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
