Hur möter vi flyende ryska män?

Beskedet om en så kallad partiell mobilisering i Ryssland för att förstärka de militära styrkor som bedriver anfallskrig mot Ukraina har lett till en ny begynnande flyktingström. Ryska män försöker desperat lämna landet för att undkomma inkallelseordern med flyg, bussar eller, om inget annat står till buds, cykel. Trycket har ökat mot Rysslands grannländer, inte minst mot Georgien men även mot både Finland och Norge. Det är ingen vågad gissning att några, kanske många, i närtid kommer att söka sig vidare till Sverige.

Beslutet i våras att för första gången tillämpa EU:s massflyktsdirektiv på människor från Ukraina var enhälligt. Också i vårt land ställde sig även normalt migrationskritiska politiker bakom att ta emot dem som valde att ta sin tillflykt till vårt land. Kommer beslutet att ge ryska män en fristad att vara lika självklart, vare sig de har gett sig iväg för att inte tvångsrekryteras eller har lyckats desertera från krigets vansinne?

Vissa experter på asylpolitik i både Finland och Sverige hävdar att rätten att få stanna borde vara en självklarhet. Den finländske docenten i processrätt Markku Fredman menar att en ung rysk man som har fått en inkallelseorder och därmed kan bevisa att han är tvungen att delta i ett anfallskrig som han betraktar som olagligt inte kan skickas tillbaka. Den svenske advokaten Daniel Carnestedt hänvisar till ett parallellfall, en dom i EU-domstolen 2020 där det slogs fast att den som tvingats till militärtjänst i Syrien kunde få flyktingstatus i ett EU-land eftersom han med all sannolikhet skulle behöva medverka till krigsbrott eller brott mot mänskligheten.

Under åren runt 1970 blev Sverige känt som det enda land som gav politisk asyl till unga amerikaner som inte ville delta i USA:s långdragna krig i Vietnam. Ett antal var desertörer, som rymt från sina förband i USA innan de skickats iväg till Sydostasien. Ännu fler var så kallade draft dodgers, alltså personer som precis som ryssarna i dag lämnade sitt land för att undvika att bli inkallade.

Den svenska opinionen mot Vietnamkriget var stark, men långtifrån så enhälligt fördömande som den mot det ryska anfallskriget i Ukraina. Ändå gav den politikerna, inte minst dåvarande statsministern Olof Palme, tillräckligt råg i ryggen att stå emot påtryckningarna från det mäktiga USA, som i protest mot den svenska hållningen kallade hem sin ambassadör.

Värre än frostiga relationer blev det inte. Risken för mer handgriplig vedergällning från amerikansk sida bedömdes helt riktigt vara obefintlig. Men hur kommer den ryske despoten Vladimir Putin att reagera om Europas länder, i synnerhet de i det ryska närområdet, gör sitt bästa för att skjuta hans mobiliseringsplan i sank genom att öppna sina gränser för dem som flyr? Att det bidrar till en ytterligare försämring av det redan skakiga europeiska och svenska säkerhetsläget är uppenbart. Ändå finns det rimligen ingen annan anständig väg än medmänsklighetens.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.