Individualismen väger lätt i kristider

Vi har återigen blivit påminda om att i tider av krig, konflikt eller kris hittar människor styrka i att hålla ihop och ta gemensamma tag. I tider som dessa visar det sig alltså att idén om den autonoma individen väger lätt. Det finns helt enkelt inte tid att utforska sitt autentiska jag.

Den militära apparaten är ett utmärkt exempel på det. Den förutsätter att soldaterna sätter parentes kring eller helt ger upp sin egen vilja. Krig förutsätter helt enkelt att den enskilde soldaten lyder och ställer sig under ett kollektiv.

Men för att vi ska våga göra det krävs berättelser och symboler som får oss att vilja offra vår individualitet för något högre. För den konservative statsvetaren Rudolf Kjellén innebar det ett folkhem som i början av 1900-talet utgjordes av “tron, altaret, egendomen och den objektiva rättvisan”. Det var värden som höll ihop Sverige.

Numera är det andra idéer som håller oss samman – inte minst idén om vår egen självständighet. Det nutida folkhemmet har ett annat ideologiskt fundament än Kjelléns. Vi är alla kollektiva individualister, det vill säga vi delar alla den gemensamma idén om individens frihet. Men hur byggs gemenskap för tider av kris i ett folkhem där individen relaterar till staten utan mellanhänder?

Ett intressant exempel är den paradoxala skillnaden mellan hur vi tänker om individens ansvar i den prepping vi alla uppmanas att ägna oss åt och det militära försvaret. Båda är viktiga för att klara krissituationer.

I preppingen gäller fortfarande individens självständighet. Det är hushållen själva som ska säkerställa att elen, konserverna och vattnet finns på plats i händelse av kris. Och det är inte konstigt. Staten kommer inte klara av att hjälpa alla medborgare i kris.

Men blir det inte ett starkare samhälle också i krig om tiden i fred används för att bygga de gemenskaper som kommer skydda oss? Nationen är för många en alltför abstrakt idé och statens institutioner är alltför långt borta för de flesta av oss. Nationen utgörs inte först och främst av medborgare i nationen Sverige utan av medmänniskor i vår närhet.

Det finns därför många fördelar med att inte överlåta till staten att bygga mellanmänskliga gemenskaper. Det är visserligen viktigt att staten finns för att skapa goda förutsättningar och hålla det onda i schack men det är betydligt viktigare att jag ser andra som medmänniskor där vi alla ingår i en mellanmänsklig gemenskap. För återigen visar det sig, när flyktingarna strömmar in i vårt land, att det är dessa gemenskaper och inte staten som gör att nationen klarar av situationen.

Politikerna borde inte styra civilsamhället enligt sin egen önskvärda ideologi utan snarare skapa bättre ramar och incitament för mindre gemenskaper som föreningar, kvarter eller byalag att bygga den gemenskap som i sin tur bygger den starka nation som är värd att försvara. För det är i mänskliga gemenskaper som individerna både har störst utrymme att bidra med sina gåvor och bygga relationer som kommer vara det fundament som håller oss samman också när krisen kommer.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.