Ingen förlåtelse utan bekännelse, Tegnell och Löfven

Söndagskvällens mastodontversion av Agenda i SVT om coronakrisen blev en uppvisning i konsten att hitta ursäkter. Utfrågarna lät varken statsepidemiolog Anders Tegnell eller politiska makthavare på olika nivåer med statsminister Stefan Löfven i spetsen komma lätt undan. Tvärtom, de gick på djupet, kom med följdfrågor, gav sig inte. Men det hjälpte inte. De allra flesta svaren, vare sig det handlade om pandemins utveckling i stort, döden på äldreboendena eller senfärdigheten i att rekommendera munskydd, gick ut på att antingen lägga skulden hos någon annan eller att peka på att andra som gjort annorlunda minsann inte lyckats bättre.

Båda metoderna att undvika att ta ansvar är välkända även i vardagslivet. Det är djupt mänskligt att försöka hitta ursäkter som syftar till att inte bara förklara vad som hänt på ett sakligt plan utan också att samtidigt friskriva sig själv. Det gäller barnet som skyller ifrån sig på syskonet (”det var han som började”) lika väl som den vuxne som urskuldar sitt beteende med att någon annan är en minst lika god kålsupare (”ska du säga som aldrig går ut med soporna”). Djupt mänskligt, men också förödande.

Den som tillgriper dessa utvägar, eller hittar andra kryphål, missar nämligen också möjligheten att få förlåtelse. För den som bekänner sig till kristen tro är det en självklarhet, som vi ändå behöver påminna oss om. Guds förlåtelse, nåden, är utan gräns och alltid tillgänglig. Men den är allt annat än förutsättningslös. Orden från Johannes första brev har evig giltighet: “Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Det vore illa om SVT:s Agenda skulle sträva efter att efterlikna en gudstjänst med syndabekännelse och avlösning. Men det finns ingen anledning att inte tillämpa samma princip, att förlåtelse förutsätter bekännelse, i alla sektorer av samhället.

Höga statstjänstemän är inte valbara. Men respekten för deras slutsatser och påbud påverkas av om de uppfattas som trovärdiga och ärliga. Till de mysterier som inte fick sin lösning under SVT:s utfrågning hör Folkhälsomyndighetens i det längsta hårdnackade motstånd mot munskydd. Är detta möjligen förklaringen till att efterlevnaden av den numera införda rekommendationen för kollektivtrafiken i rusningstid åtminstone i Stockholm är långtifrån hundraprocentigt?

För politikerna är det däremot tydligt att de är beroende av nåd, i deras fall utdelad av väljarna. I många andra länder är regeln att politiker som misslyckats lämnar sin post. Det har vi sett flera exempel på även under pandemin. Sverige har inte den traditionen, vilket märkligt nog inte verkar bidra till större ödmjukhet och ökad benägenhet att oförbehållsamt ta på sig ansvar.

Alla försök att slingra sig, skylla ifrån sig, peka finger, hitta ursäkter bidrar till misstroende och politikerförakt. Coronapandemin är så omskakande att chansen är obefintlig att det som sägs nu kommer att vara glömt nästa gång det är dags att gå till valurnorna.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är ledarskribent på Dagen.