Ledare
Ingen skolavslutning utan "Den blomstertid nu kommer"
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det är nu, i tiden mellan hägg och syren, som den evigt återkommande debatten om religionens plats i skolan brukar blossa upp. Får skolan fira in sommaren i kyrkan? Får programmet innehålla "Den blomstertid nu kommer" eller är den kanske alltför kristen? Kan någon av annan eller ingen bekännelse känna sig kränkt? Och om kyrkorummet nu nyttjas som lokal, får prästen önska de ystra eleverna på väg ut på grönbete Guds välsignelse?
Det är egentligen ofattbart vilka infekterade proportioner en till synes perifer fråga om skolavslutningar kunnat få.
Det borde vara självklart att vårterminens avslutning får äga rum i ortens kyrka i ett land där kristendomen varit tongivande och är en, förvisso ofta omedveten men ändå självklar, del av svenskens kultur och tradition. Men icke.
Kyrkan bedrev skolor långt innan det offentliga hade börjat fundera på om inte allmän skolgång ändå vore en bra idé. Men som en del i det sekulära projektet gick skilsmässan mellan stat och kyrka så långt att ”inga konfessionella inslag” skulle få tillåtas i undervisningen.
För några år sedan tolkade en del överängsliga rektorer detta som att kyrkorummet är olämplig mark, med den följden att lärare och föräldrar – med rätta – protesterade högeligen.
Läs också: "Barnens röst saknas i skolavslutningsdebatt"
Efter politiska krumbukter klubbade alliansen och SD i maj 2016 igenom ett undantag i riksdagen: Några konfessionella inslag kunde få tillåtas – som till exempel psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Många andades ut i tron på att kyrkavslutningssaken är biff. Sedan kom valrörelsen 2018.
Under våren har religion stött och blötts som sällan förr – oftast relaterat till migration. Den nya samhällskartan har skapat nya, oväntade, allianser. Svenskar som aldrig tidigare brytt sig ett skvatt om kyrkans väl och ve ägnar nu kraft och tid åt att proklamera det kristna kulturarvets särställning och de kristna traditionernas omistliga betydelse. Tänk en sådan glädje om lika många besökte kyrkorna de menar sig värna.
Parallellt med denna nationalromantiska väckelserörelse beslutar sig Sveriges största parti, Socialdemokraterna, för att gå till val på att förbjuda alla religiösa inslag i skolan.
Så var det dags återigen: Målbrottsstämmornas psalmsång om Guds godhets rikedom under ett svalt kyrktak är hotad.
Hotet mot kyrkavslutningarna kommer alltså inte, som Gunilla Gomér (SD) och Hanif Bali (M) vill få det till, från dem som efterfrågar böneutrop. Hotet kommer, som det gjort bra länge, från dem som predikar det sekulära samhället (Sic!) framför allt. Men också från alldeles säkert välmenande svenskar som i utslag av missriktad omtanke vill undvika att kränka nysvenskar som dock aldrig bett om att få bli skyddade från det nya hemlandets kristna traditioner, blågula flaggviftande eller ens ”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord”.
Hotet är inte heller främst riktat mot det förmodat onda i att skolelever skulle tvingas sitta i en kyrkbänk på läsårets sista dag. Det är större saker på spel: religionens plats i samhället. I en nyutgiven bok, "Skolavslutningar i kyrkan och spelet om religion i svensk skola" (Artos förlag), skriver Viktor Aldrin, universitetslektor vid Högskolan i Borås, om att striden står mellan skolmyndigheterna som vill minska religionens betydelse och kyrkan som vill öka den. Och det är nu vi närmar oss pudelns kärna. Aldrin menar att Skolverket närmar sig religion utifrån synen att den är påverkande medan kyrkans utgångspunkt är att den är kompetenshöjande.
Men vem ska egentligen ha rätten till att definiera religionen och religionens roll – den sekulära, ja rentav ateistiska, skolmyndigheten, eller kyrkan själv?
Det blir allt mer uppenbart att kyrkan självmant, som en del i den långt gångna sekulariseringen, överlåtit alltför stor del till storebror staten. Och kanske är det så vi ska se striden om skolavslutningarna: Som ett tecken på att kyrkan vaknat upp och insett att det finns en gräns för hur mycket man är villig att offra på sekularismens altare. Så ta i när du om några veckor med hjärtans lust sjunger ”med blid och livlig värma till allt som varit dött, sig solens strålar närma, och allt blir återfött.”
Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.
