Ledare
Jesusmanifestationen – ett tecken i tiden
Allt tyder på att årets Jesusmanifestation blir en glädjefest av samma karaktär som de tre föregående när Stockholms gator och torg fylls av Jesusälskare och Jesusefterföljare av alla slag. Det är härligt att få vara med, det är en underbar upplevelse att vara en av tusentals som har samma mål och mening med livet.
Men vad tänker den lördagsshoppande stockholmaren eller tillreste turisten som utan förvarning hamnar mitt i denna saliga röra av människor? Jag tror att han eller hon tänker en hel del. Och att det är viktiga tankar, som i förlängningen kan leda till att livsavgörande steg tas.
Det är inte så att människor i mängd kommer att falla ner på knä på trottoarerna och säga sitt ja till den konung som står i centrum i Kungsan denna lördag. Det vore naturligtvis underbart och skulle möjligen få även de mest förhärdade mediemänniskor att inse att det som sker är värt att offra sändningstid och trycksvärta på.
Så lätt går det dock inte att vinna människor för den kristna tron i vår tid, om det nu någonsin har gjort det. Men när tiotusentals personer, män och kvinnor i alla åldrar, från varje tänkbar samhällsklass, med vitt skilda ursprung och med en rad olika uttryckssätt, förenas i en gemensam manifestation, där sådant som skiljer får stå tillbaka för det mycket väsentligare som förenar, gör det intryck. Tro inget annat!
Intresset för livsåskådning och religion i allmänhet men också för kristen tro i synnerhet växer i Sverige. Det visar sig även i tidningar och etermedier. Ibland tar de negativa aspekterna över, som i Kalla Faktas valhänta och oprofessionella granskning av Frälsningsarmén. Men även om förtecknen är neutrala eller mer positiva ligger inte sällan fokus på det aparta, det avvikande, det som kittlar. Jesusmanifestationen ger en möjlighet att med eftertryck visa bredden, mångfalden och normaliteten hos den inte obetydliga del av svenska folket som är stolt över att kalla sig kristen.
Sådant gör intryck. Och det väcker till liv tankar och frågor på fält som annars har fått ligga i träda. Det är frågor som måste tas på allvar, även när de uttrycks i kritisk eller till och med hånfull ton, vare sig det sker under manifestationen eller efter. För det kan mycket väl vara så att den som längtar mest och känner sig mest berörd reagerar med att fälla ut de vassaste taggarna för att värja sig för den utmaning som man i själva verket längtar efter.
Jesusmanifestationen är i sig inte nog. Den kräver ett efterarbete i de kristna gemenskaper som är engagerade om den ska bära frukt. Men den är en nog så viktig väckarklocka, ett tecken i tiden också för den som intalat sig att Sveriges epok som kristen nation för länge sedan är över och att den kristna tron saknar relevans i det egna livet.
Så var med på lördag, inte bara för din egen skull utan också för alla dem som ännu inte förstått att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Du som inte har möjlighet att bidra till den kristna mångfalden på plats har en viktig uppgift att stötta i förbön. Be inte bara för dem som deltar utan också för dem som denna gång fortfarande tittar på.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
