Joel Halldorf: De mörka kapitlen i Lewi Pethrus biografi

Att studera Lewi Pethrus i konflikt är både tjusande och skrämmande. Han navigerar stormande vatten kyligt, skickligt och ofta framgångsrikt. Oskadliggör konkurrenter, håller samman rörelsen och lyckas tämja vilda väckelser. I striderna är han som mest briljant – och samtidigt är detta den mörkaste delen av hans arv.

Hösten 1950 dök det upp en ny väckelse inom Pingströrelsen: förnyelseväckelsen, med den 23-årige evangelisten Algot Niklasson som förgrundsgestalt.

Väckelsen kännetecknades av syndanöd, tårar och bekännelser – något som Pingströrelsen, då präglad av syndakatalogens krav på perfektion, var i desperat behov av.

Pethrus var emellertid tveksam.

Var det verkligen lämpligt att människor bekände sina synder från estraden? Niklasson fyllde kyrkorna, men Dagen höll ett avvaktande avstånd. Samtidigt började personer som stöttat Sven Lidman i den stora striden år 1948 att visa allt större intresse för förnyelseväckelsen.

Då valde Pethrus att öppna dörren för Niklasson. Han gav honom utrymme att predika på Predikantveckan i december. Härifrån tog berörda pastorer väckelsens budskap till sina hemförsamlingar, och vintern 1950/51 bar väckelsens prägel i Pingströrelsen.

Men efter en tid mattades, som brukligt, intensiteten, och då hördes de kritiska rösterna tydligare. Niklasson hamnade på defensiven, frustrerades över det kyrkopolitiska spelet och vägrade acceptera den oskrivna regel som sa att man inte fick ha kontakt med isolerade församlingar. Under 1951 års predikantvecka tackade han ja till en inbjudan att predika i Östermalms Fria Församling (i dag Citykyrkan) – den församling som tagit in Lidman som medlem.

Därmed var hans saga all. Nu isolerades även Niklasson. Kallelser drogs tillbaka, kollegor slutade att höra av sig, och han försvann ur historieböckerna.

Några månader senare skriver Pethrus brev till amerikanska kollegor och kommenterar sitt agerande: Han insåg från början bristerna i förnyelseväckelsen, men den var så starkt att det var omöjligt att sätta sig emot den – inte ens mot det som man ansåg felaktigt. Hade han gjort motstånd hade Pingströrelsen splittrats. Det var bättre att öppna för den, ta del av de gudomliga välsignelser som den rymde, och korrigera den längre fram.

Här är en kyrkoledare som håller huvudet kallt. Han försöker rensa fanatismen ur väckelsen, och är trygg med att han kan styra upp eventuella missbruk i efterhand.

När Pethrus väl korrigerade förnyelseväckelsen skedde det genom subtila signaler i Evangelii Härold, formuleringar som de väl insatta kunde tyda. Till det kom muntliga budskap som aldrig publicerades i någon tidning.

Ingen öppen konflikt, inga uttalade anklagelser. Ingen strid och inte heller någon splittring – men inte heller någon möjlighet till försoning.

På kort sikt var Pethrus strategi framgångsrik, men på lång sikt skapade den trauman i Pingströrelsen. En viss mystik omger såväl förnyelseväckelsen som en rad andra konflikter inom rörelsen. Vad var det som hände, egentligen? Rykten kom i svang, men inget var officiellt. Niklasson försvann spårlöst. För honom måste det ha varit som något ur en roman av Franz Kafka: dömd utan domstol, och utan att riktigt veta vad han anklagades för.

Förutom dessa trauman skapade Pethrus ledarstil en tysthetskultur i Pingströrelsen. Problem och konflikter hanterades genom isolering, snarare än samtal och debatt.

Pastorer märkte inte att de gjort fel genom att andra sa till dem, utan för att det tystnade kring dem. Man isolerades socialt och professionellt. Eftersom den som delade gemenskap med den isolerade riskerade att få dela hans öde – det var ju det som hände Niklasson – var disciplinen stark.

Pethrus vann slagen, men förlorade i någon mening ändå kriget. Ett år efter hans död noterade pingstpastorn Jean-Erik Mårtensson självkritiskt i sin bok "Vi i pingstkyrkan och andra kristna" att många hade "den uppfattningen om vår moral att vi pingstvänner mitt i alla våra lovsånger är en aning rävaktiga". Svårigheten att hantera konflikter hade skapat en rörelse där mycket sopats under mattan, och många problem plåstrats om med ett saligt halleluja istället för att verkligen lösas.

Joel Halldorf

Joel Halldorfs bok ”Biskop Lewi Pethrus: biografi över ett ledarskap” kommer i augusti.