Ledare
Joel Halldorf: Hoten mot Europa kommer inifrån
Den politik som EU behöver vilar på kristen humanism.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Europa är hotat. Vi är vana att höra det – tillsammans med varningar som pekar mot hot bortom våra gränser. Att Kina, Ryssland eller horder av migranter är faror för Europas framtid.
Det är ett missförstånd: Hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån.
Den gamle påven, Benedict XIV, tröttnar aldrig på att betona att Europa är mer än geografi, mer än landmassan mellan Uralbergen och Atlanten. Europa är också kultur och historia: en civilisation.
Europa uppstod, skrev han, genom mötet mellan Jerusalem, Aten och Rom: den bibliska tron, den grekiska filosofin och den romerska rätten. Detta har lagt grunden för en brokig civilisation som kämpat med att förstå sig själv och sina ideal – och inte minst att leva upp till dem.
Det Europa vi känner, med demokrati, mänskliga rättigheter och skyddsnät för de utsatta, har vilat på denna grund. Men det är en grund som ständigt behövt förnyas.
Förnyelsen har kommit i form av klosterrörelser, kreativa minoriteter, kontakter med andra kulturer och upplysningens framsteg.
Under 1900-talet förvreds Europas rötter av totalitära ideologer. Nazism och kommunism övergav den etiska grunden, respekten för människovärdet, och använde den moderna erans framsteg till att bygga mördarmaskiner.
EU var ett försök till förnyelse av Europas andliga arv efter världskrigens moralkollapser. Det var ingen tillfällighet att unionens fäder, Konrad Adenauer, Robert Schuman och Alcide de Gasperi, tillbringade en vecka tillsammans i bön innan de reste till Paris för att grunda unionen.
Det är omöjligt att tänka bort kristendomen ur Europas identitet. Men i dag hotas detta Europa från två håll: Från både teknokratiska och nationalistiska rörelser.
Den första tror att ekonomisk utveckling och vetenskapliga framsteg är allt. Att godhet, skönhet och sanning på något sätt flödar naturligt ur teknisk och ekonomisk styrka.
Man inser inte att tekniska framsteg utan moralisk mognad leder till att människovärdet urholkas. För i praktiken reduceras människan i en sådan värld till konsument och medborgare. Följden blir en politik som inte kan föreställa sig något högre syfte för människan än att arbeta, betala skatt och konsumera. Det blir en värld där vi kontrolleras av algoritmer och en växande statlig byråkrati.
Det andra hotet kommer från en nationalism som, paradoxalt nog, ofta pekar på Europas kristna rötter. Men de reducerar kristendomen till statens tjänare: en ideologi som ska hålla samman nationerna. Europas identitet förstås då som enhetlig och stängd, i motsats till de korsdrag av rörelser som i praktiken format oss.
Det ligger en frestelse i att tänka på Europa som kristet eftersom det kan leda tanken till att detta borde vara en identitet som utesluter andra alternativ, och som i värsta fall är tvingande.
Men en kristen förståelse av människan måste präglas av respekt för det mysterium som varje person utgör. Den ställer samvetet i centrum: Friheten, inklusive friheten att ta miste, är människans adelsmärke.
Denna kristna humanism är ett moraliskt ramverk som möjliggör både mångfald och sökande. Gud tvingar ingen, och det bör inte heller politiken göra.
Därför är religionsfriheten central i ett Europa som tar sitt kristna arv på allvar. I det teknokratiska Europa uppfattas religionsfriheten ofta som frihet från religion. Det offentliga ska då tömmas på alla påminnelser om tillvarons andliga dimensioner: kors ska täckas över och skolavslutningar flyttas ut ur kyrkan. I nationalisternas Europa, däremot, får bara kyrkklockor höras – alla andra religiösa ljud och uttryck är bannlysta eller misstänkliggjorda.
Hotet mot Europa består av rörelser som antingen vill kapa rötterna eller tvinga det europeiska projektet in i en fixerad form. I båda fallen leder det till att plantan förtvinar och dör.
Europa behöver i stället en politik som värnar synen på människan som en andlig varelse – en politik präglad av kristen humanism. En politik som värnar samvete och frihet, och som uppmanar människan att fördjupa sina relationer, skapa skönhet och söka sanningen.
Detta är en politik som bekymrar sig mindre om murar och gränser, och mer om hjärtat och det inre livet.
Läs även | Så använder partierna religion i EU-valet
Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.
