Ledare
Joel Halldorf: Jean Vanier är det helgon vi behöver
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Se ut över det svenska samhället: vad är problemet? Det är inte brist på pengar. Systemkollapsen kom av sig, men renoveringshysterin tycks aldrig avta. Visst finns det fortfarande fattigdom, men oavsett hur vi mäter är den generella levnadsstandarden hög.
Däremot finns en annan brist, en som dyker upp i såväl samtal som statistik: en brist på sammanhang och tillhörighet.
Det svenska samhället präglas av fragmentisering, polarisering och en växande ensamhet. Och eftersom människan är en social varelse, beroende av långvariga och trygga relationer, syns det i en grasserande psykisk ohälsa. Var sjätte svensk har tagit någon form av ångestdämpande medicin bara det senaste året.
Vad är politikens svar på detta? Det finns tyvärr inget. Som Roland Paulsen konstaterade i DN förra söndagen: det kan finnas flera skäl till att så många använder psykofarmaka för att klara sitt mående – men vilka de än är så dyker de inte upp i det politiska samtalet.
De syns varken i konkreta policyförslag eller i retoriken. I den senaste partiledardebatten tävlade politikerna i att visa upp en tuff och hård attityd – som om det är det ett räddare och kallare Sverige behöver.
För ett par år sedan anklagades partierna för att "godhetssignalera", nu tävlade man i stället i hårdhetssignalering.
Stramare invandring, hårdare straff – ingen politiker vågar riskera att framstå som mjuk och inkännande. Och eftersom detta är Sverige svänger alla samtidigt: Från att inte bygga murar till en kamp om vem som kan slå upp den högsta muren.
En som klarare än andra visade på en annan väg var författaren och teologen Jean Vanier, som avled i veckan. Vanier föddes in i en välbärgad familj, och följde sedan en livsbana som till det yttre ser ut som en nedåtgående spiral, men som var en vandring i Jesu efterföljd.
Vanier började i armén och gick sedan vidare till universitetet, där han för övrigt skrev en avhandling om lycka. Men han övergav sin akademiska karriär för att flytta in i ett hus med tre män med intellektuell funktionsnedsättning. De formade en kommunitet, den första av de många L’Arche kommuniteter som nu finns över världen.
Relationer är, betonar Vanier, grunden för den mänskliga existensen: vi kan bara blomstra i gemenskap med andra.
Livet i hans kommuniteter räddade många personer med funktionsnedsättning från 1900-talets ibland brutala institutioner – men dessa gemenskaper handlade inte enbart om dem och deras behov.
Vanier såg att svaghet och brustenhet var alla människors lott – i slutändan är det inte så stor skillnad på de som kallas sjuka och de som ses som friska: ”Människor kommer till vår kommunitet för att de vill hjälpa de fattiga. De stannar för att de inser att de själva är fattiga”, skrev han.
Det budskap som Vanier predikade är ett som vår värld så desperat behöver. Hårdhet, självtillräcklighet och oberoende är inte en väg till vare sig lycka eller mening: ”På L’Arche upptäcker vi att den mänskliga existensen präglas av sårbarhet, och i botten av denna sårbarhet finns ett älskande hjärta.”
Det öppna, kärleksfulla hjärtat – det är människans kallelse. Det är det liv vi är skapade för, och därför är det bara så vi kan bli hela, och i slutändan lyckliga.
Men det är inte det vi ser i samhället i dag. Andra saker breder ut sig: fruktan för den andre och avsky mot oliktänkande tillsammans med ett växande främlingskap och avstånd mellan människor.
Vänskap ersätts av förströelse, familjeliv av självförverkligande – och politiken tycks stå hjälplös eller elda på utvecklingen.
Men kyrkan är kallad att gestalta en annan, sannare väg. Vanier beskrevs redan under sitt liv som ett helgon, men värjde sig för epitetet: ”Att säga att någon är ett helgon är att sätta dem på piedestal och säga att du inte kan leva så. Men vi är alla kallade att leva tillsammans och älska varandra. Vi behöver inte vara helgon för att göra det.”
Och det är kanske sant – men vi behöver förebilder. År 1997 besökte Vanier påven Johannes Paulus II tillsammans med en grupp med funktionsnedsättningar. Audiensen drog ut på tiden och till sist behövde påven gå. Men på väg ut vände han sig om, såg på dem och sa: ”Jag vill att ni leder kyrkan in i det nya millenniet.”
Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.
