Ledare
Joel Halldorf: Kyrkan behöver ett skrivande ledarskap
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
I dagarna lägger jag sista handen vid ett slags biografi över Lewi Pethrus som kommer ut efter sommaren. Jag säger "ett slags" eftersom en heltäckande biografi över Pethrus är utom räckhåll. Han levde helt enkelt för aktivt, för produktivt och för länge för att det ska vara möjligt.
Ta bara publikationslistan: Pethrus Samlade skrifter uppgår till tio band – men de sträcker sig bara till pensioneringen 1958. Därefter ökade han takten, och gav ut ett tiotal böcker till. Sedan får man inte glömma hans reseskildringar och memoarer, de senare kanske det bästa han skrivit, vilket ger ytterligare ungefär tio böcker.
Redaktörskapet för Evangelii Härold krävde också sitt, i synnerhet när rörelsen var ung och behövde särskild vägledning. När Dagen sjösattes år 1945 blev han ledarskribent.
Till allt detta kommer en privat korrespondens, den största i Riksarkivet, som upptar drygt 25 hyllmeter.
Pethrus skrev inte för att göra livet surt för senare tiders forskare, utan för att han betraktade det som en omistlig del av sitt ledarskap. Hans skrivande gav Pingströrelsen en gemensam referenspunkt i en tid full av röster.
Läsvanorna varierade inom Pingströrelsen: somliga läste Emil Gustafson, andra Martin Luther – men alla läste Pethrus. Han hjälpte rörelsen att förstå både sig själv och samtiden.
I dag skrivs det mindre bland de frikyrkliga ledarna. Det har många orsaker: bland annat nya mediakanaler och bokens svagare ställning. Dessutom kan samfundens starkare byråkratiska organisationer göra att behovet av att hålla samman idémässigt upplevs som mindre.
Men det är fel. De långa texterna behövs i dag mer än någonsin. Vill kyrkan vara ett företag, då räcker det bra med mediestrateger och kommunikationsplattformar. Men för att ge riktning och skapa rörelse krävs idéer.
I en krönika i Borås Tidning i juni (11/6) påminner Andreas Johansson Heinö om att många politiker format rörelser med sina böcker: ”En av svensk politiks allra mest citerade fraser – ’politik är att vilja’ – skapades inte av en PR-byrå utan var titeln på ett föredrag som sedan blev en 240 sidor lång bok av Olof Palme, året innan han blev partiledare.”
På samma sätt krävs ett skrivande ledarskap för att kyrkan ska bli en rörelse.
Någon invänder kanske att Kristus är densamme, Bibeln Guds eviga ord och ingen ände är på det myckna bokskrivandet. Varför räcker det inte med det redan skrivna?
Svaret är att Ordet måste bli kött på nytt i varje tid. Vi måste hjälpa varandra att se vad efterföljelsen innebär där vi är. Därför behövs vägledare som tyder tidens tecken och sätter ord på vad det är att vara kyrka i just vår tid.
Utan att låta alltför alarmistisk: detta är akut. Vi lever i ett epokskifte som skapar oro och förvirring. I utkanten av kyrkan växer en mängd rörelser och teologier vars förkunnelse finns enkelt tillgängliga via poddar och youtube-kanaler. Samtidigt går såväl bibelläsningen som den teologiska bildningen ner inom kyrkorna.
Om kyrkan inte ska förledas, förtunnas eller fragmentiseras behövs vägledning. De personer som fått förtroendet att leda kyrkan har här en särskilt uppgift.
Men arbetsbördan för dem som hamnat högst upp – eller längst ner – i de kyrkliga hierarkierna är redan enorm: de ska organisera, predika, vara offentliga och besöka lokala församlingar. Hur ska de dessutom hinna skriva böcker?
I Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är skrivandet institutionaliserat genom herdabrev och encyklikor. Det innebär att biskoparna kan avsätta tid för det, i bästa fall uppbackade av en stab. Men i frikyrkorna finns inte denna förväntan, och därmed inte heller stödet.
Någon invänder kanske att Pethrus klarade sig utan, men det stämmer inte: sekreterarinsatserna i Filadelfiakyrkan är värda sitt eget kapitel i den frikyrkliga historien. Dessutom var arbetsfördelningen i familjen sådan att mannen kunde ägna all kraft åt arbetet, medan hustrun skötte hemmet. Ändå blev Pethrus utbränd vid ett flertal tillfällen.
Det är inte det pris vi ska betala för att återvinna ett skrivande ledarskap. I stället handlar det om att göra prioriteringar och avsätta resurser utifrån den insikt som var grundläggande för Pethrus: det är inte i första hand organisation som skapar enhet och rörelse, utan idéer och visioner som ger en gemensam riktning.
Joel Halldorfs bok ”Biskop Lewi Pethrus: biografi över ett ledarskap” kommer i augusti, men kan redan nu beställas på www.artos.se
Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.
