Kontraproduktivt av Amnesty International

Att Amnesty Internationals rapport om Israel skulle mynna ut i ett hårdhänt fördömande med stämpeln “apartheid” som kronan på verket var inte oväntat. Samma slutsats har andra människorättsorganisationer landat i och att Amnesty är israelkritiskt är heller ingen nyhet. Det är heller inte förvånande att staten Israel reagerar med kraft. Rapporten “bidrar till att sprida hat, stereotyper och att uppvigla mot Israel och israeler. Den är grundlös, ensidig och präglas av en djupt problematisk och hatisk inställning”, sammanfattar Israels Sverigeambassadör Ziv Nevo Kulman i sin debattartikel.

Det finns all anledning att hålla med om att påståendet att Israel är en apartheidstat eller, det något mildare, att Israel “bedriver apartheidpolitik” är djupt problematiskt.

Apartheid är ett begrepp som myntades av den sydafrikanska regimen i slutet av 1940-talet med förankring i en uttalad ideologi som gick ut på att människor av olika raser i grunden hade olika förutsättningar och olika värde. Därför skulle de hållas separerade från varandra och leva sina liv under helt olika omständigheter med en tydlig under- och överordning. Inte bara för stunden utan för all framtid.

Denna teoribyggnad omsattes med förödande kraft i praktisk politik och ledde till ett ofattbart mänskligt lidande under decennier. Minnet av apartheids offer är värt att hedras. Och det sker inte genom att begreppet urvattnas och blir degenererat till att stå för alla möjliga varianter av verkligt eller påstått lidande.

Den som liknar andra företeelser vid Förintelsen utsätts regelmässigt för hård kritik. Detsamma borde gälla dem som missbrukar ordet apartheid och det är obegripligt hur det kunnat vinna burskap inom den internationella rätten.

Att avvisa apartheid som begrepp när det gäller Israel innebär inte att inte den israeliska statens göranden och låtanden kan och bör nagelfaras och kritiseras. Israel är regionens enda demokrati och placerar sig högt på exempelvis ansedda Economists rangordning av demokratier, före drygt hälften av EU:s medlemsstater och på samma nivå som Frankrike och USA. (Att Palestina hamnar långt ner på listan, i gruppen auktoritära stater, behöver knappast påpekas.) En intensiv inhemsk debatt förstärks av en omvärld som granskar Israel med argusögon, inte sällan med den underförstådda men tveksamma utgångspunkten att kraven på en demokrati måste ställas högre än på andra länder.

Det finns ingen anledning att avstå från en saklig och resonerande granskning exempelvis av bosättningspolitiken, av huruvida de maktmedel som brukas mot stenkastande unga palestinier är överdrivna eller av om inresehindren från de palestinska områdena verkligen alltid är befogade av säkerhetsskäl. En sådan konstruktiv kritik försvåras, närmast omöjliggörs, när människorättsorganisationer och ensidiga palestinavänner ägnar sig åt etikettklistrande som inte öppnar dörrar utan slår igen dem.

Israel är ingen apartheidstat. Israel ägnar sig inte åt apartheid. Men allt Israel gör behöver därför inte applåderas. Svårare än så är det faktiskt inte.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.