Ledare
Kyrkorna får inte bli städgumma när integrationen misslyckats
Men varje insats som kan göras nu när pandemin släpper greppet är viktig
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Högt upp på listan över jobb som måste göras av kyrkorna när coronapandemins våta filt lyfts av det svenska samhället är att återstarta integrationsarbetet. Det är en stor och viktig uppgift att hjälpa människor som kommit till Sverige, av nödtvång eller för att skapa sig en bättre framtid, att hitta nytt fot- och rotfäste utan att tvinga dem att förneka och ta avstånd från sitt förflutna.
Kyrkorna behöver förena sina krafter med andra delar av civilsamhället men också med offentliga aktörer. Och det är bråttom. Integrationen är huvudnyckeln till att öppna de låsningar som hindrar Sverige att bli ett välfungerande land. Och det är det bästa motmedlet mot högljudda krav på återvandring av så många som möjligt av dem som inte anses höra hemma här.
Det handlar inte om att hemfalla åt mjäkig och kravlös snällism, som innebär att låta människor bete sig som de vill därför att man tycker synd om dem. Inkännande förståelse av vad det innebär att ha tvingats lämna hus och hem för att söka sig en framtid i ett land långt borta med annan kultur, andra vanor, andra lagar och regler är inte oförenligt med tydlighet om vad som gäller i Sverige. Den balansgången bör kristna kunna klara bättre än andra eftersom det inte finns någon motsättning mellan kärleken till och omsorgen om medmänniskan, Guds “klara och stränga bud” (Sv Ps 183) och, inte minst, vetskapen om den nåd som alltid ger den som misslyckats en ny chans.
När strömmen av människor på flykt nådde Sverige hösten 2015 gjorde svensk kristenhet en storartad insats som bidrog till att påfrestningarna på samhället gick att hantera. Den akuta hjälpen övergick i andra insatser både av församlingar, där språkcaféer bara är ett exempel, och av enskilda kristna, som öppnade sina hem för ensamkommande flyktingbarn.
När det gäller integration är varje positivt bidrag viktigt.
Elisabeth Sandlund
Det är värt allt beröm. Men det räcker inte. I de så kallade utanförskapsområdena, där Tjärna ängar i Borlänge som nyligen lyfts fram av SVT:s Uppdrag granskning bara är ett exempel, bor människor som befunnit sig i Sverige mycket längre än så. Stenkastande, bilbrännande och till och med skjutande unga män är födda i Sverige eller har vuxit upp här från späd ålder. Vuxna män som resignerat och tappat hoppet om yrkesarbete är inga nykomlingar, inte heller de kvinnor som aldrig fått chansen på arbetsmarknaden, inte ens att lära sig språket.
Integrationen in i det svenska samhället har misskötts i decennier. Det är ett kollektivt misslyckande där inget parti och ingen politiker ensam bär ansvaret. Insikten om att det är så har vuxit fram men det har inte lett till något överflöd av goda idéer att få rätsida på problemen.
Kristenheten ska, liksom det övriga civilsamhället, inte behöva fungera som det offentligas städgumma som kör slut på sig för att få bukt med missförhållandena. Men när det gäller integration är varje positivt bidrag viktigt. I Borlänge verkar församlingarna väl medvetna om att de har ett jobb att göra, som i stor utsträckning fått sättas på paus de senaste två åren. Där, och på många andra håll, är det snart dags att ta nya tag.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
