Kyrkovalet mer än politisk maktkamp

Det stundar kyrkoval i Svenska kyrkan. Om fyra och en halv månad, söndagen den 17 september, förväntas de cirka 5,5 miljoner medlemmar som fyllt 16 år vandra i väg till valurnorna för att utse dem som ska styra Sveriges i särklass största kristna samfund de närmaste fyra åren. Oproblematiskt? Knappast!

För det första: Om trenden från tidigare val håller i sig blir det inte mer än 10-15 procent av de röstberättigade som hörsammar maningen.

Den stora andelen soffliggare utgör ett demokratiskt problem.

Svenska kyrkan säger sig vara en folkkyrka där alla är välkomna och var och en får vara med och bestämma. När så få tar chansen att säga sitt blir sådana proklamationer inte mer än ljudet från skrällande cymbaler. I stället ökar risken för att perifera grupper lyckas ta sig fram till maktpositioner genom att mobilisera sina anhängare inte till ett aktivt deltagande i kyrkans liv utan enbart till att utnyttja sin rösträtt.

För det andra: Som framgår av Dokumentet på nyhetsplats dominerar de politiska partierna kyrkomötet, det organ som motsvarar riksdagen och som fattar de övergripande besluten om Svenska kyrkans väl och ve. Majoriteten av ledamöterna i kyrkomötet sitter där med partiboken som främsta merit, även om alla partier utom S, C och SD numera bedriver kyrkopolitik på armslängds avstånd i mer eller mindre fristående organisationer.

Det betyder inte att dessa kyrkopolitiker saknar engagemang för kyrkan och för den kristna tron. Men det är inte den egenskapen som har fört dem fram till beslutspositionen.

Den partipolitiska dominansen, i kyrkomötet men också på stifts- och församlingsnivå, riskerar att leda till att kyrkovalet förvandlas till ett politiskt spel där den ”vanliga” politiken är utgångspunkten.

Att Sverigedemokraterna använt kyrkovalen som träningsarena inför de allmänna valen är ingen hemlighet. Nu laddar de för fullt inför höstens val och räknar med ett starkt ökat inflytande i Svenska kyrkan.

Det är ingen lycklig situation. Men det är heller inte lyckligt när kyrkovalet framställs som en partipolitisk maktkamp mellan SD och andra nomineringsgrupper.

Ett talande exempel är när Stockholms domkyrkoförsamling bjuder in till journalistseminarium inför kyrkovalet under rubriken ”Årets rysare” med formuleringar som: ”SD har mångdubblat antalet kandidater och satsar på att ’ta över’ för att bevara kyrkans svenska kulturarv. Huvudmotståndaren S står för öppenhet mot omvärlden.”

Kyrkovalet handlar inte om partipolitik. Det handlar om viktiga vägval för Svenska kyrkan i en tid när medlemstappet accelererat och konflikterna på de lokala arbetsplatserna med åtföljande utköp duggar tätt.

Detta i en tid när kyrkans möjligheter att nå människor med evangeliet är bättre än på länge.

Det är därför alla kristna som är medlemmar, även de som har sitt hjärta i ett annat samfund, ska utnyttja sin rösträtt i september.

Svenska kyrkans framtid är inte enbart en samfundsintern angelägenhet utan något som angår hela kristenheten.

2017 års kyrkoval kan innebära avgörande steg mot en kyrka som styrs av engagerade kristna, för vilka den partipolitiska tillhörigheten spelar en underordnad, ja faktiskt helt oväsentlig, roll i kyrkomötets, stiftsfullmäktiges eller kyrkofullmäktiges sessionssal.

Fotnot: Ledarskribenten anmäler jäv, eftersom hon står på valbar plats till kyrkomötet för en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.