Låt oss berätta att himmelriket är nära

Nu gäller det! Skolminister Jan Björklund (FP) har ställt dörren på glänt för en förändring av skollagen som skulle tillåta så kallade religiösa inslag vid skolavslutningar och andra samlingar i kyrkan. Låt den namninsamling som Dagen tagit initiativ till och som redan fått mycket stor uppslutning bli det som, för att anspela på adventspsalmen 107, gör porten hög och dörren bred. Eller, för att använda en metafor från ett helt annat område:

Nu ligger fotbollen på straffpunkten och det gäller att sparka den i mål.

I många kyrkor låg namnlistorna framme förra söndagen, på första advent. Åtskilliga präster och pastorer uppmanade gudstjänstbesökarna att vara med och bilda opinion. Ett antal listor har redan landat på Dagens redaktion. I nästa vecka räknar vi med en än stridare ström. För den som behöver fler argument är det naturligt att hämta dem från Evangeliebokens texter för andra advent, när temat är Himmelriket är nära. (Skulle en och annan präst eller pastor känna sig manad att låna en tankegång till sin förkunnelse finns självfallet inga hinder, tvärtom.)

För det första: Man kan tycka att det är ofarligt att skriva sitt namn på listor bland tiotusentals andra. Men att ta personlig ställning och göra sin röst hörd kräver alltid ett visst mått av mod, en beredskap att stå för sin åsikt och sitt handlande och vara beredd att försvara den även när det blåser snålt. På den punkten ger söndagens gammaltestamentliga text, Jesajas 35:e kapitel, uppmuntran. Det tilltal från Gud som profeten förmedlar avsåg en långt värre situation än den som råder i det sekulariserade Sverige men orden i vers 3–4 har ändå samma giltighet: "Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: 'Fatta mod, var inte rädda! Se er Gud är här''".

Svensk kristenhet behöver kraft i arm och stadga i knäna. Vi måste bli bättre på att göra vår röst hörd i samhällsdebatten och inte backa när vi möter motstånd– om vi tror på vår sak och är förvissad om att vårt agerande är i samklang med Guds vilja.

Det gäller stora, övergripande principer som människans okränkbara värde men också i mer konkreta detaljfrågor – som den som handlar om den kristna trons närvaro när skolan samlas i kyrkan.

För det andra: För att ändra förhållanden, omforma samhället, böja historien krävs uthållighet och förvissning om att målet en dag kommer att nås. När Jakob i sitt brev varur söndagens episteltext är hämtad (kapitel 5, vers 7–11) skriver om detta syftar han på det stora, slutgiltiga målet – Jesu återkomst. Han manar sina kristna medsyskon till tålamod och fasthet. Det är egenskaper som behövs även i det kortare perspektivet, att bygga ett bättre samhälle här och nu, där doften av himmelriket går att förnimma.

Och Jakob är tydlig även när det gäller den kristna sammanhållningen: ”Klaga inte på varandra, bröder, så blir ni inte dömda.” Också detta har bäring på namninsamlingen, som fått stöd från kristna företrädare som i andra sammanhang inte alltid slåss på samma barrikader.

När svensk kristenhet kan visa enighet i de viktiga frågorna och lägga teologiskt käbbel åt sidan är det ett starkt tecken inåt– men framför allt utåt.

För det tredje: En namninsamling i en detaljfråga kan verka futtigt när världen svälter och människor dör i krig och konflikter. Men ett engagemang i det lilla utesluter inte ett arbete på andra fronter. Och det som i världens och våra ögon är litet kan växa till något mycket stort. Någon som tvivlar? Läs Jesu egna ord i söndagens evangelietext ur Matteusevangeliet i den välkända liknelsen om senapskornet: "Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna" (Matt 13:32).

Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång, presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så ett litet, litet frö. Ibland faller det på hälleberget eller bland tistlarna. Men då och då – hos ett barn, en förälder eller en lärare – kan det slå rot och börja gro. Och ändra en människas liv. Till det kan ditt stöd för adventsuppropet bidra.

Mot himlen. Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång, presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så ett litet, litet frö.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.