Macrons terrorbekämpning riskerar att öka radikalisering

I dag förknippas terrordåd i hög utsträckning med islamistiska grupper. Den lösning som tycks ligga närmast till hands är begränsning av de religiösa övertygelserna hos dem som utför dåden. Det är självfallet viktigt att våldsbenägna extremister hålls tillbaka med alla till buds stående medel. De är ett hot mot det öppna samhället. Men hårda tag räcker inte i ett längre perspektiv. Det som krävs är att andra troende muslimer ges möjlighet att trycka tillbaka terrorbenägna grupper.

Fransmännen är både kända för och stolta över sin sekularism, eller laïcité som det kallas. Laïcité innebär en strikt åtskillnad mellan republikens och de religiösa gemenskapernas makt. Det innebär paradoxalt nog att det finns gott om religiösa skolor och sjukhus. På dessa inrättningar är det fritt fram för såväl religiösa symboler som gudstjänster. Däremot är det inte tillåtet med religiösa yttringar inom ramen för republikens myndighetsutövning. Republikens och kyrkans maktsfärer ska inte sammanblandas, men det har visat sig inte vara så lätt i praktiken.

Frankrikes president Emmanuel Macron visar själv att det inte är enkelt att upprätthålla denna åtskillnad. I ett tal till de franska katolska biskoparna den 9 april 2018 gick Macron ut och betonade behovet av kyrkans andlighet i samhället. Han såg då den katolska andligheten som en tillgång i det offentliga livet.

När Macron däremot tog till orda efter terrordådet mot läraren Samuel Paty för drygt en och en halv månad sedan var det inte religionens andlig sida som betonades utan behovet av begränsning av religionen, eller mer specifikt, islam. De muslimska gemenskaperna ska styras upp på två sätt för att hindra radikalisering och nya terrordåd: Religion ska inte få göra politiska anspråk och utländskt stöd till religiösa gemenskaper föreslås bli förbjudet.

Macrons reaktion på avrättningen av Paty är förstås både logisk och begriplig. Det var inte bara ett angrepp på en enskild lärare utan på yttrandefriheten som sådan.

Men problemet med Macrons reaktion är att han vill inskränka religionsfriheten. Som president lägger han sig i en viss religions självförståelse och bryter därmed mot laïcité. En sådan begränsning är först och främst ett demokratiskt problem. Den rimliga tolkningen av religionsfrihet borde vara att de troende själva får definiera sin tro. Ett andra problem är att förslaget visar på bristande förståelse för hur religiösa övertygelser fungerar. Dessa har nämligen en förmåga att, på gott och ont, vara betydligt starkare och mer uthålliga än andra ideologiska uppfattningar. Snedvridna religiösa övertygelser kan forma självmordsbombare som fäster bombbälte runt midjan. Därför är det risk att en begränsning av religiösa övertygelser kommer radikalisera fler muslimer snarare än förhindra terror.

Det vi i stället behöver för att långsiktigt hindra terrordåd av religiös art, i såväl Frankrike som Sverige, är ett förnyat och fördjupat offentligt samtal om förhållandet mellan religionsfrihet och yttrandefrihet. En lämplig utgångspunkt för ett sådant samtal är att börja med det som Andreas Johansson Heinö föreslår i Dagens Nyheter 29/11: I en liberal demokrati är det hur beslut fattas, inte vem som bestämmer, som är avgörande.

Det betyder att i en demokrati kan inte religiösa övertygelser diskvalificeras på förhand på grund av att vissa betraktar dem som “vidskepelse”. Det är snarare grundläggande att alla accepterar att konflikter, värderingsskillnader och åsiktsskillnader ska lösas utan våld. Mot dem som med terror och våld, oavsett ideologi, vill tvinga på andra sina övertygelser måste samhället agera med tydlighet.

För att förhindra framtida terror krävs ett demokratiskt samtal där argument från troende blir hörda och respekterade på samma villkor som andra. Det är först då som de muslimska gemenskaperna själva kan reformera sin tro så att den fungerar i en västerländsk demokrati och håller våldsbejakande element borta. Att göra som Macron vill och kringskära den religiösa friheten är däremot en farlig väg.

Moderaten och muslimen Jamila Azizi är ett exempel på hur islam och demokrati kan fungera ihop. Hon förklarar i Svenska Dagbladets ledarpodd att hon som muslim visserligen blir upprörd och kränkt av Muhammedkarikatyrer men att hon vet att yttrandefriheten är nödvändig i en demokrati. I ett demokratiskt samhälle måste muslimer därför stå ut med att bli kränkta. Det är hos muslimer som Azizi som hoppet om demokratins framtid och om en framgångsrik kamp mot terrorismen ligger.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.