Många lämnar kyrkan i onödan

David Bazan föddes år 1976 och växte upp i en amerikansk pingstförsamling. På nittiotalet blev han frontfigur i det kultförklarade bandet Pedro the Lion. Hans svårmodiga, bibelinspirerade sånger omfamnades av såväl kyrkobesökare som en sekulär publik.

Men efter några år bröt Bazan upp från kyrkan. Han orkade inte med den makthunger och det tvärsäkra fördömande av andra som han tyckte sig se överallt i amerikansk kristenhet.

Bazans resa skildras i dokumentären “Strange Negotiations” – men genom samtalen med människor han möter på sina turnéer blir det uppenbart att han inte är ensam om att göra denna resa. Otaliga är de som vuxit upp i kyrkan, men lämnat i vuxen ålder. Och som Carl-Henric Jaktlund konstaterat diskuterar vi gärna hur nya människor ska hitta till kyrkan, men mer sällan hur de som redan är där ska stanna kvar. Nu lyfts dock den här frågan av Bibeln Idag och P-O Flodström genom satsningen “Här för att stanna”.

I ett pluralistiskt samhälle är det naturligt att en del som tillhört kyrkan finner andra livsvägar. Men det som alltid väckt en särskild sorg hos mig är alla uppbrott som sker i reaktion mot snäva tolkningar av tron. För det känns, i brist på bättre ord, så onödigt. Mycket av det de sökte finns ju i kyrkan – om någon bara visat dem var de skulle leta.

Till exempel vet jag inte hur många samtal jag haft med kreativa människor som känt sig kvävda i kyrkan. Deras sanningslidelse har kolliderat med vad de uppfattat som krav på uppbyggliga budskap och tillrättalagd estetik.

Och visst finns det gott om sådant, men samtidigt springer några av vår tids största konstnärskap ur den kristna tron. Författare som Marilynne Robinson och JRR Tolkien hade inga problem att förena fromhet och konstnärlighet. Varför lyfte ingen fram dem som förebilder?

Man möter också ofta människor som lämnat kyrkan med hänvisning till vad de uppfattar som en konflikt med vetenskap. Men med tanke på att såväl Big Bang som viktiga delar av evolutionsteorin formulerats av kristna vetenskapsmän borde inte heller det vara nödvändigt. I dag är det moralen, inte minst sexualetiken, som får unga att tveka. Men som debatterna i Dagen under sommaren visat finns även här en spännvidd i kyrkorna.

Vi lever i en tid som efterfrågar tydlighet, men den kristna traditionen är inte entydig. Visst kan enskilda kristna ha klara uppfattningar i en del frågor, men sammantaget rymmer kyrkan en stor bredd.

Den här bredden är värd att ta vara på, också i den lokala församlingen. Även den pastor eller ungdomsledare som själv har starka övertygelser när det gäller politik, etik eller naturvetenskap bör inse att detta inte är evangeliets kärna.

Enhet i det väsentliga, frihet i det perifera, som det heter. Så peka mot centrum – och se till att fönstren står öppna mot hela kyrkans bredd. Visst kommer det fortfarande hända att människor lämnar. Men vi bör åtminstone göra allt för att de inte bryter upp av fel orsaker.

Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.