Mening och hopp i midsommartid

Ingen Dagenläsare kan undgå att det i midsommarveckan pågår flera kristna sommarkonferenser. Tiotusentals människor åker långa sträckor för att möta varandra, och Gud. Oaser av gemenskap och tillbedjan, men till stor del obegripligt för den sekulariserade svensken. Lovsångerna, hallelujaropen, bönebruset, vittnesbörden och undervisningen om Jesus, hur blir det greppbart för allmänheten? Om inte alla dessa konferensbesökare är från vettet – och det är de inte – så finns det en kraft och ett sammanhang som ger mening. Som borde kunna tillgodogöras av många fler i ett samhälle som söker just sammanhang.

På vägen mellan Nyhem och Torp nås jag av den goda nyheten att Nelson Mandela tycks tillfriskna från sin lunginflammation. Barn och barnbarn andas ut, Sydafrika och hela världen likaså.

Den skröplige 94-åringen är så mycket större än vad en enskild människa någonsin kan bli. 27 år i fängelse och ett helt liv i kamp mot apartheid och orättvisor, ändå valde han försoning och fred när han hade chansen att göra upp räkningen. Han räddade Afrika från ännu ett meningslöst blodbad. Tillsammans med legendarer som Mahatma Gandhi, Moder Theresa och Martin Luther King är Mandela den ledare som vi alla ser upp till.

En Midsommarledare borde kanske handla om lustiga grodor, om sill och potatis, ljusa långa nätter och sju sorters blommor under kudden. I stället fastnar jag i den enorma uppståndelsen kring en 94-årings lunginflammation. Varenda nyhetsredaktion har varit på helspänn, CNN och BBC har sänt i timmar, och hela världen höll andan. Ändå är ju frågan inte om Mandela ska dö, utan när.

På resan genom Sommarsverige söker sig tankarna till den gamla metaforen om livets skeenden som årstider.

Nelson Mandela lever på ålderns sena höst. Hans barnbarns barn finns kanske i försommaren, tillsammans med många andra ungdomar som sjunger om den härliga ljusnande framtiden.

Själv lever jag som i högsommaren. Livet är på sin höjdpunkt, tycker jag nog. Men jag märker redan att dagarna bli kortare, hösten kommer. Många vänner, förebilder och tidigare kolleger går igenom perioden att lämna yrkeslivet och fasa ner. De reser, spelar golf, engagerar sig i kyrkor och hembygdsföreningar. De hjälper barn, och barnbarn.

Några brottas med otillräcklighet, att inte ha hunnit med. Det finns även en del besvikelse och sorg över att inte vara behövd. Ensamheten smyger sig på när kamrater åldras och går bort. Men här finns också enorma erfarenheter och insikter, vänskap och trofasthet. Ett tacksamt, ljust, harmoniskt vemod.

Döden är som ett schackspel, när partiet är färdigspelat hamnar bönder och kungar i samma låda. Oundvikligt, rättvist och definitivt. Ändå finns det inget som vi människor har svårare att omfatta och acceptera. Att vår tid på jorden är ändlig. Se bara på pyramider och statyer, självbiografier och mausoleum, vi vill så gärna bli odödliga. Betvinga naturen, vårt öde och människans förutsättningar.

På Torp-konferensen utanför Kumla möter jag Uppsala-studenterna Nilla och Charlotte. Med nyfikna ögon kommer de ut från den stora mötes­ladan. Under våren har de gått Alpha, en grundkurs i kristen tro. Och där fann de Jesus, berättar de, omtumlande och konkret. De har varit på Torp en dryg timme och vibrerar av förväntan.

Nilla och Charlotte är mest frustrerade över att ingen har berättat om tron tidigare, eller att de inte har fattat. Nu vill de veta och lära allt. De har startat hemgrupp, och får se andra vänner finna samma tro. Deras berättelse inspirerar och ger hopp, motsatsen till den meningslöshet en ateist eller agnostiker tvingas kämpa med.

Den kristna tron bär som en bro över våra mänskliga tillkortakommanden, och våra livs styckverk. I varje gudstjänst så möts vi på den bron, vi talar om ett framtidshopp som för oss alla är obegripligt, men ändå möjligt att sträcka sig emot.

Och det är här sommarkonferenserna ger mening och glädje, ett sammanhang att tillhöra på livets väg. Ett sammanhang som gör livet rikt och viktigt.