Mer krävs för att stoppa ebolan

Ebolakatastrofen är ett faktum. Risken är stor att det kommer att bli värre innan det blir bättre, det vill säga att många fler kommer att bli smittade och dö innan epidemin är under kontroll.

Sjukdomen är en katastrof först och främst på det personliga planet, inte minst för de barn som blir föräldralösa och som ingen vågar ta hand om, av inte sällan befogad fruktan för att de ska ha hunnit smittas av sina sjuka föräldrar. Som vi berättar om på nyhetsplats drabbas dessutom kvinnor hårdare än män, helt enkelt därför att de oftare tar hand om vården av de an­höriga som insjuknat.

Ebola är också en katastrof för de samhällen och länder där farsoten härjar och lägger sten på börda för redan hårt prövade ekonomier.

Det kan komma att ta lång tid innan man är tillbaka på ruta ett, det utgångsläge som rådde innan ebolan slog till. Det innebär fortsatta umbäranden för befolkningen och ett ökat behov av stöd från omvärlden också när den akuta krisen är över.

För länder som Sverige med väl utvecklad sjukvårdsapparat är riskerna för en ebolakatastrof minimala, även om enstaka fall skulle komma att inträffa även här genom att människor som vistats i de drabbade länderna för med sig smitta.

Ett antal svenskar finns redan på plats i de drabbade länderna och många fler, både sjukvårdspersonal och administratörer, är på väg dit. Hur väl förberedda de än är genom teoretisk och praktisk utbildning på hemmaplan finns möjligheten att någon av dem blir smittad.

Det är en kalkylerad personlig risk som de modiga män och kvinnor som bestämt sig för att göra en insats är väl medvetna om och har bestämt sig för att ta. Men det är ingen fara för den svenska folkhälsan som vi andra behöver ligga sömnlösa över.

Tvärtom är det viktigt att hålla panikungarna under kontroll så att inte varje person av afrikanskt ursprung som får feber betraktas som ett potentiellt ebolafall av omgivningen eller sjukvården. Och att inse att risken att bli sjuk av andra infektioner, exempelvis sådana som orsakas av antibiotikaresistenta bakterier, är betydligt större.

Omvärldens ansträngningar att få bukt med ebolaepidemin har i stor utsträckning bedrivits genom frivilligorganisationer som Läkare utan gränser. Deras arbete är av största betydelse, särskilt om det kompletteras av insatser på nationell nivå. Sverige har inte legat i fronten trots de tydliga larmsignaler som kommit, inte minst från Världshälso­organisationen WHO. Det är bättre sent än aldrig att systematisk utbildning startats och att åtgärder som gör det enklare för sjukvårdspersonal att få tjänst­ledigt vidtagits. Ännu mer kan och bör göras.

För att bekämpa ebolan behövs inte i första hand mer pengar utan fler välutbildade och kompetenta människor som genomför ett systematiskt och planerat arbete på plats i de drabbade områdena.

skydd. På ebolakursen för hjälparbetare som anordnas av Karolinska institutet i Solna får deltagarna lära sig hur de ska klä på sig och klä av sig på rätt sätt för att undvika att smittas av blödarfebern.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.